Jag sitter på spårvagnen och läser om hur nazister har försökt att mörda feminister på självaste 8 mars. Ilskan som fyller mig är en gammal vän jag önskar att jag aldrig behövt ha. Jag kollar ner på mina nya Spider-Man-leggings för att inte tappa det helt. Aldrig har superhjältar varit så tongivande inom populärkulturen som just nu. Mastodont-filmen The Avengers från 2012 är den tredje mest inkomstbringande filmen någonsin. Superhjältarna har alltid haft sina bakgator i både tv-rutorna och på bio-dukarna. Idag har dessa gator börjat att ta över allt mer. Lekparkerna är fyllda av barn vars kläder pryds av Batman, Hulken och Stålmannens alla äventyr. Jag ser hur fascismen och antifeminismen växer sig allt starkare och tänker att aldrig har vi behövt IRL-superhjältar som just nu.
I Spider-Man måste den maskerade tonåringen Peter Parker kämpa emot skurkarna på grund av att staden varken försöker eller kan slåss mot dessa. Samtidigt måste han ta hand om sin sjuka faster, köpa ekologiska ägg, gå i skolan och skaffa pengar till att betala räkningar. Och som lön för mödan svartmålas han av media. I skrivande stund, söndag 9 mars, har Sveriges gator och torg fyllts av modiga människor som protesterar mot fascisternas våld. Även i det riktiga livet måste den lilla människan ta en kamp som statsmakten borde bry sig mer om. Även i Sverige 2014 spelar media rakt in i de odemokratiska krafternas händer. Offren för fascisternas våld beskylls felaktigt för att vara extremister och jag undrar om fascisterna måste attackera landet alien invasion-style, för att stor-media ska ta dåd som helgens på allvar?
Det är ingen slump att skurkarna i både X-men First Class och Captain America är nazister. Även i de mest orealistiska serietidningarna vet karaktärerna att den farligaste skurken inte är han som är en jätteödla, utan han som är fascist. Det är därför de är beredda att lämna allt de håller kärt för att slåss mot honom. Nu begär jag inte att folk med maktposition ska kasta sig ned för stup och byggnader i sin kamp. Men jag förväntar mig att de har fattat det där med ”with great power comes great responsibility”. Kan man göra stor skillnad så är det ens förbannade skyldighet att ta sitt ansvar. Att låta unga demonstranter bokstavligt talat ta smällen för att man fegade ur, är oförlåtligt.
Innan riksdagsvalet så kommer minst sex hypade superhjältefilmer att ha premiär på biograferna. Alla kommer vi att sitta där med våra barn, oavsett om vi är politiker, journalister eller förskolelärare. Vi kommer att heja på hjältarna, lida med dem när de vacklar och slutligen se dem triumfera. Jag hoppas innerligt att den modiga Malmödemonstranten vaknat upp ur sin koma innan dess. Förhoppningsvis har statlig media och makthavarna börjat ta konkreta krafttag mot fascism både inom och utanför regeringen. Civilkurage sitter inte i en böljande mantel, att slåss mot rasism kräver inga trikåer. Vi kan alla vara de superhjältar som våra barn ser upp till. Om makthavarna fattar det nu en gång för alla, så lovar jag att behovet av superhjältar kommer att minska, innan nästa Avengers-film har premiär.
Arefeh Behbakht
