Ledare. Göran Greider.

2018-09-19 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Den borgerliga arrogansen stör mig något oerhört

Svensk borgerlighet, liksom europeisk och amerikansk, är i djupaste kris.

Det är arrogansen, den stör mig något oerhört. Med all sannolikhet kommer Allianspartierna under Ulf Kristerssons ledning att bilda en regering om några veckor. Dyrt och heligt har de lovat sina väljare att ta makten. Och inte bara det. De fyra partiledarna har det senaste halvåret betraktat det som en naturgiven självklarhet att det är de som bildar regering efter valet.

Borgerligheten har ju den ekonomiska makten, den har den mediala makten så varför ska de rätteligen inte också ha den politiska makten?


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Att det rödgröna blocket blev större, att socialdemokratin ännu är det klart största partiet, att moderaterna har backat kraftigt, att allianspartierna är djupt splittrade i synen på SD – man ser hur Kristersson och hans hesa partisekreterare verkligen anstränger sig att blunda för allt detta. Det är som om fakta inte riktigt är verkliga. Det var ju så självklart att de skulle ta över makten?

Svensk politik är nu lamslagen. Tyvärr har jag inte tillgång till Världsandens stora historiebok, men historiefilosofiskt tolkar jag denna lamslagenhet på följande sätt: Så här ser det ut mot slutet av en era där politiken oavbrutet degraderats och marknaden ständigt upphöjts. Det intensiva politikerförakt som vissa delar av befolkningen hyser kommer egentligen inte från allehanda högerpopulister. Det kommer mycket mer från den marknadsideologi som envist hävdar att politiken ska ha mindre makt och marknaden mer. Sådant är ju det marknadsideologiska budskapet sedan åttiotalet i västvärlden.

I Sverige har det budskapet burits fram på sedlars vingar. Varje år skickar näringslivet in ett par hundra miljoner i högerns tankesmedjor med en accelererande timbroisering som följd (Se Sverker Lindströms rapport ”Pengarna i samhällspolitiken”). Samtidigt vänder sig den borgerliga arrogansen högljutt mot de småpengar som LO ställer upp med i valrörelserna, och talar om ”klanpolitik” och ”klientilism”, trots att den tunga och förödande klientilismen består i att näringslivet finansierar högervridningen av Sverige.

Nu slår det där antipolitiska budskapet igenom – och politiken blockeras. Den marknadsliberala utopin slutar i ett slags dystopi. Den gradvisa nyliberaliseringen av svensk politisk kultur har utplånat praktiskt taget varje spår av socialliberalism på den borgerliga kanten samtidigt som samma process fått socialdemokratin att tappa taget om sina arbetarväljare. Och här står vi, som på ett foto av Lars Tunbjörk, i den kalla gryningen med en svensk flagga virad runt kroppen för att häva den värsta frusenheten.

Svensk borgerlighet, liksom europeisk och amerikansk, är i djupaste kris. Men de har så fantastiskt svårt att själva erkänna det. När svensk borgerlighet ibland hänvisar till den ”icke-socialistiska majoritet” som finns i riksdagen lägger de utan att tveka samman sina egna änglar med högerpopulismens fallna änglar. Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund känner naturligtvis av det: Något här är fel. Inget känns inte riktigt bra. De inser hur mycket som står på spel. Minsta antydan om att direkt eller indirekt stödja sig på Sverigedemokraterna innebär att ett slags danmarkifiering hotar detta land. I Danmark har högerpopulismen pulveriserat stora delar av borgerligheten och influerat socialdemokraterna med följden att hela det politiska klimatet är förgiftat av främlingsfientlighet.

I ett nyliberaliserat politiskt klimat återstår den romantiska drömmen om blocköverskridande lösningar. Många vanliga väljare tycker spontant om den tanken, men skulle den realiseras kommer det snart att börja skava. Det är svårt att se hur socialdemokratin skulle kunna lyckas med konststycket att hålla den vitaliserande höger-vänster konflikten levande samtidigt som de regerar över blockgränsen. Mycket troligt är det också att en blocköverskridande regering skulle vara liktydigt med all reformpolitik, både till höger och till vänster, stannar av. Sverige blir stillastående, i ett läge där klimatet och klassklyftor kräver enorma reformer.

Jag tror svensk politik är dömd till stillestånd så länge som den doktrinära marknadsliberalismen dominerar i Alliansen och så länge som Socialdemokraterna inte aktiverar en mycket starkare, klassisk reformpolitik. Det vackraste vore naturligtvis att Alliansen nu erkänner att de utgör det mindre blocket, avstår från allt samröre med SD, upprättar en septemberöverenskommelse och släpper fram Stefan Löfven som regeringsbildare. Men det scenariot är som en akvarellmålning i regn. Det skulle mer eller mindre kräva att alliansledningarna konverterar till zenbuddismen. Den borgerliga arrogansen står i vägen.

Så vad återstår? Det kan vara så att det enda praktiska just nu är att i någon mån glömma det politiska spelet och istället rikta all uppmärksamhet på varje tänkbar social och progressiv rörelse utanför parlamentet.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter