Göran Greider: Den blodiga vargjakten

Den svenska licensjakten på varg är ett blodigt och skamligt skådespel som dessutom äger rum i ett läge där det är mycket osäkert hur det står till med den lilla svenska vargstammens möjlighet att överleva.

Ungefär så skrev jag i en ledare i Dala-Demokraten för en vecka sedan – och mejlboxen översvämmades av en extremt tudelad opinion.

När vargjakten pågick häpnade jag över hur rapporteringen i medierna lät. Man talade om en framgångsrik jakt och få kritiska röster släpptes fram. När människor ser en bild på ett blodigt lamm som rivits av vargen vaknar alla känslor. Bilder på lika blodiga, nyss skjutna vargar väcker hos somliga direkt jubel.

Nu har årets licensjakt på varg avslutats. Över 20 vargar har skjutits i fyra olika län och revir i Mellansverige. Licensjakten innebär att stora uppbåd av jägare ger sig ut i markerna och spårar varg och avlivar det antal som länsstyrelserna beslutat får skjutas. Och det är en blodig historia.

En varg skadesköts och det dröjde ett bra tag innan man hittade den och kunde avliva den. Det går inte att komma ifrån att detta är bilden av en arts totala övermakt över en annan.

Licensjakten infördes av en borgerlig regering men fortsätter under en rödgrön – vad säger Miljöpartiet? – och var omstridd redan från början. Själva poängen med den är att öka den sociala acceptansen för rovdjuret varg – genom att lokalbefolkningen (i praktiken jägarna) får möjlighet att skjuta av en del av beståndet.

Jodå, jag kan på sätt och vis förstå tanken. För många år sedan var jag i Lettland för att spåra varg. Det jag märkte var att ingen var särskilt oroad över vargen trots att det där är gott om den. Jag minns den gamla tant jag träffade ute på landsbygden. Hon hade får. Jag undrade vad hon gjorde när vargen kom.

”Jag kastar vedträn på dem”, sa hon utan att låta det minsta upphetsad.

Hon var inte rädd. Men skälet till att hon inte var rädd var också att folk fick gå ut och jaga varg ungefär som de ville. Lokalbefolkningen hade makten i sin hand.