Ann Heberlein har nyligen släppt en bok med titeln ”Den banala godheten”, någon sorts makaber, hånfull hyllning till Arendts kända bok ”Den banala ondskan” om Eichmanrättegångarna på 60-talet. Men där Hannah Arendt var en judinna som flydde den nazistiska förintelsen, är Ann Heberlein en författare och mediaprofil som har blivit lite elakt kritiserad för sina slängiga texter om invandring. Men en sak har de båda rätt om – all politik blir i slutändan banal, snarare än storartad.
Medan jag skriver den här texten ligger jag på ett luftkonditionerat rum på ett hotellkomplex vid adriatiska kusten, närmare bestämt Makarska i Kroatien. Det är en ganska klassisk charterort; horder med barnfamiljer, köpstånd med uppblåsbara späckhuggare, och på kvällarna dyngfulla tonåringar med linnebränna och nylonshorts.
Men något är annorlunda på den här turistorten – ett stenkast bort från mitt hotell står en staty av Franjo Tudjman, en nationalistisk ledare som blev president på 90-talet och nu efter Jugoslaviens sönderfall genomgår en historierevision som så många andra nationalister Europa över.
Jag ser leende turister fotas med sina barn framför statyn utan att veta vem mannen som tornar upp sig över dem är, eller vad han står för. Tudjman ses av kroaterna som den man som befriade Kroatien från kommunismen, trots att Tudjman själv till stor del tillämpade censur och begränsade yttrandefriheten. Ett av hans mest kända citat är: ”Jag är glad att jag inte är gift med en serbiska eller judinna”, en hänvisning till andra världskrigets fascistiska Ustasja-ledare Ante Pavlic – som trots sina nazistsympatier faktiskt var gift med en judinna – och kommunistledaren Josip Broz Tito, som var gift med en serbiska.
Tudjman menade alltså att länder faller sönder om de inte är etniskt homogena, hela vägen ner till giftermål, tydligen. Något mer banalt och totalitärt fascistiskt från en politiker hittar vi i dag bara hos Sverigedemokraterna och deras syskonpartier.
För det är precis så här fascismen är när den segrar: banal. Den är en staty på en överexploaterad turistort. Den är attacker mot folkbibliotek. Den är Nordiska motståndsrörelsens tält i Almedalen. Men framför allt så är den banal och alldaglig, som en deprimerande och skränig reklamaffisch, full av kitsch och unkna värderingar. Vi har blivit lurade av historien, och av återgivning av den, till att tro att fascismen är storartad – men det är ju genom dess egen propaganda vi har blivit lurade att tro det. Mussolini och Hitler ville ge sken av ära, heder, storhet – hur människans särprägel utplånas av nationens storhet och fosterlandets skönhet.
Men som Arendt påminde oss genom sin bok, ondskan, fascismen – all politik – blir i slutändan banal.
Och på något vis hänger det ihop. Ann Heberleins val av titel i en tid då de goda hånas och de onda hyllas som sanningssägare och modiga kvinnor och män av sin tid. Det är banalt och småaktigt, och det är kanske det vi kan förvänta oss ifall Sverigedemokraterna segrar. Den här gången behöver det inte bli världskrig och masslakt, utrotning och diktatur. Men det kan likväl bli nedbrytande och förskräckligt. Det kan bli banalt.
