Ekonomijournalisten Andreas Cervenka har i sin bok ”Girig-Sverige: Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika” satt siffror på hur antalet miljardärer växer lavinartat i Sverige, och att Sverige blivit ett av världens ekonomiskt minst jämlika länder. Boken har väckt stor debatt – och den debatten måste vi hålla i. Liksom diskussionen om vad vi ska göra åt situationen.

Statsminister Magdalena Andersson erkänner själv (i en DN-intervju): ”Den rikaste procenten har dragit iväg på ett sätt som är helt orimligt”. Men om det är orimligt att den rikaste procenten drar iväg, var finns politiken för att göra något åt det?” 

Andreas Cervenka ser ett systemskifte. Om det gamla svenska folkhemmet mer byggde på idén om en-för-alla-alla-för-en så är dagens samhälle mer präglat av var-och-en-för-sig-själv.

Det betyder att det blivit allt svårare att säga att en är ointresserad av pengar. Unga går till exempel in i Bitcoin och andra kryptovalutor, för de vet att de behöver kapital om de någonsin ska få en bostad i en stad. Har vi skapat ett samhälle där det har blivit nödvändigt att bli girig?

Svenska folket belånar sig för att ha råd att bo – och det är en gynnsam affär för bankerna. För 99 procent av det vi i dagligt tal kallar pengar skapas av privata banker i samma stund som de beviljar nya lån. Mer lån innebär mer pengar i omlopp vilket i Sverige drivit upp priset på framförallt bostäder. Det har inte bara gynnat bankerna utan även fastighetsägarna (om nu räntan sticker iväg kan det också missgynna medelinkomsttagarna som skuldsatt sig till max).

Den långa perioden av låga räntor har inneburit att om du lånar 85 procent av köpeskillingen (ränteavdraget fasades inte ut när räntan var låg) och bostaden dubblas i värde har din insats vuxit nästan åtta gånger, förklarar Andreas Cervenka.

Men bostadsmarknadens utveckling är bara en aspekt.

Den stora anledningen till att klyftorna ökar är att det är så ”billigt” att äga kapital i Sverige. Vi är i internationell jämförelse fortfarande ett högskatte­land när det gäller skatt på arbete. Men vi har betydligt lägre skatter på kapital. Den stora skillnaden gör att det är mer lönsamt att äga saker än att leva på lönearbete.

Vi har de så kallade 3-12-reglerna som reglerar beskattning i mindre företag och som innebär att företaget under vissa villkor bara behöver betala 20 procent i skatt på sina utdelningar eller reavinster. Det gör det mer attraktivt att arbeta via bolag än att vara anställd.

Det finns dessutom massor av kryphål och specialregler som gör att en miljardär kan pressa ner sin skatt långt under 30 procent, som är den officiella skatten på kapitalinkomster. En person som har en miljard på ett ISK-konto och lever på 50 miljoner kronor i utdelningar varje år betalar bara 7,5 procent i skatt på de inkomsterna, hävdar Cervenka.

För 10 år sedan vågade inte S utmana vinster i välfärden. Den nya ängsligheten är att socialdemokratin inte vågar utmana skatt på ägande. Ängsligheten kan sammanfattas: ”Höjer man kapitalskatten flyttar miljardärerna.” Men kanske är en större fara nu att vi får en arbetande klass som flyr, eftersom det är så mycket förmånligare att ha ett litet företag?

Miljardärer flyr inte Sverige idag, de flyttar till Sverige – för att de här slipper förmögenhetsskatt och arvsskatt.

Hur kan en röd skatteväxling se ut, om man vill beskatta så mycket som möjligt – men skatten träffar framför allt de superrika? 

Ett sätt skulle kunna vara att sänka skatten på arbete, och på så sätt jämna ut skillnaden mellan arbete och kapital. Reavinstskatten kan ökas. Förmögenhetsskatten likaså. Det är ett smörgåsbord hur man gör – det handlar först och främst om att vilja.