Nej, att stänka färg på glaset som skyddar en Monet är så dumt, så dumt. 

Gör inte om det. 

Gör något annat. 

Gör något som riktar fokus mot sakfrågan snarare än aktivismens metoder. 

Kan ni rädda oss alla på ett mindre konfrontativt sätt, tack så mycket. 

Att själv göra ingenting, förutom att recensera dem som ändå försöker. En speciell sorts läggning. Och att sedan komma med goda råd som att det faktiskt går att skriva en debattartikel eller – min favorit – ”använda AI”. Förnumstigheten är skamlös.

Den enda förmildrande omständigheten i denna extremt passiva, efterkloka verksamhet är möjligen att betrakta den som ett slags projicering av ett dåligt samvete, att man innerst inne vet att man curlar undergången genom att inte själv agera annat än genom meningslöst skrivbordstyckande, som dessutom lägger en ansvarsbörda på en rörelse som inte har omedelbar makt att pressa ner utsläppen.

Finns det något som klimatrörelsen inte gör fel?

Den är för vänster.

Den är för jobbig.

Den är för odemokratisk.

Den diskriminerar gamla.

Den är för ”woke”.

Den plågar barn.

Den respekterar inte kulturarvet. 

För så är det ju, vi har senaste åren fått höra att Greta Thunberg låter som en vänsterpopulist (SVT), att den gröna vågen drömmer om global despoti (Dagens Nyheter), att vi i en framtid kan hamna i en situation där den gröna diktaturen ”börjar skjuta av klimattyngande människor” (Expressen), att Greta Thunberg skadar barns känsliga psyken (Svenska Dagbladet), att skolstrejkarna borde skriva insändare istället för att ”sitta på backen under simpla skyltar” (Kristianstadsbladet), att den unga miljörörelsens mentalitet kan ha påverkat att så många svenska äldre dött av covid (Dagens Nyheter).

Med mera.

Som en ständigt pågående inkvisition.

Kan vi få höra höra ett seriöst eget förslag? 

Bara en enda gång?

För det verkar ju finns någon magisk kompromiss, en perfekt metod för klimataktivism – som kanske till och med gör konservativa och liberaler sugna på att lyfta ett lillfinger för vår existens. 

Klimatrörelsen ska tåla granskning. Den är inte ofelbar, inte oantastlig. Men jag kan ju tycka att det känns osunt att lägga kraften där med tanke på att vi befinner oss alldeles för nära avgrunden.

Klimatrörelsen har ett budskap som är överordnat.

Minska utsläppen, lyssna på vetenskapen.

Annars förstörs planeten som vi känner den.

Samtidigt har vi dessa fakta:

Politiker låter utsläppen fortsätta och ignorerar vetenskapen.

Fossila företag tjänar miljarder på att vara just fossila företag.

Medier har underpresterat när det kommer till klimatjournalistik.

Så då vi ska peka finger mot… klimataktivister?

”Det är talande att många blir mer upprörda över en oskadad tavla än över att hela vår gemensamma framtid löper risk att raseras”, säger Beatrice Rindevall till Dagens ETC.

Ja, det är talande. 

Och komplett vansinnigt.

Förstöra konst räddar inte planeten, tycker någon statsvetare som kanske på allvar tror att konst faktiskt har förstörts, eller att Återställ våtmarker antagit att just denna aktion ögonblickligen räddar planeten.

Så här underminerar man förtroendet för omställningen, hundvisslar någon borgerlig kulturkrigare som annars mest verkar anse att omställningen inte ens är särskilt nödvändig.

Klimatrörelsen gör vad den kan.

Den som gör ingenting, mer än att gnälla, eller rakt av ljuga, kan åtminstone uppvisa omdöme att hålla käften.