Rebecka Bohlin: De svenska välfärdsoligarkerna är ett demokratiproblem

Det är inte konstigt att det finns en stabil opinion mot privatisering och vinster i välfärden. Vi har under en längre tid kunnat konstatera baksidorna, som inte bara handlar om det orimliga i att skattepengar blir vinster istället för att gå in i verksamheten, problemen är mycket större än så. De handlar till exempel om att besluten om välfärden har flyttats från demokratiskt valda församlingar till privatpersoner, till storföretag – och i vissa fall även till kriminella. Den offentliga insynen, den grundlagsfästa likabehandlingsprincipen, har satts ur spel och segregationen i samhället har definitivt ökat. 

Samtidigt har det växt fram en grupp människor som kunnat skapa sig stora förmögenheter på privatiseringarna. I en ny bok, ”Oligarkerna: Hur välfärdsprofitörerna fick grepp om politiken”, från tankesmedjan Tiden, visar journalisten Sten Svensson hur kotterier och vänskapsband mellan välfärdskoncerner och politiska beslutsfattare lett fram till dagens sönderprivatiserade Sverige. Låt mig ta ett typexempel ur boken på en svensk välfärdsoligark: Filippa Reinfeldt (M), är en av många politiker som först fattat beslut om att privatisera delar av välfärden och sedan lämnar politiken och börjar arbeta i ett företag som är verksamt i den bransch där privatiseringarna har skett.