I förra veckan släpptes en lista med krav undertecknad av de gula västarna:

Bort med hemlösheten, inför en mer progressiv inkomstskatt, skydda butiker och service på små orter, rusta bostäder, höj pensionerna och minimilönerna, låt samma arbetsrätt gälla för alla som arbetar i Frankrike, begränsa tidsbegränsade anställningar och öka antalet tillsvidareanställningar, behandla asylsökande väl och se till att de får bostad, mat och utbildning för barnen, begränsa hyrorna, inför ett max på 25 elever per skolklass, sänk pensionsåldern, framför allt för dem som har arbetat med kroppen.

Det är några av kraven.

Det här är inget partiprogram, det är ingen avsiktsförklaring, eftersom de gula västarna inte är en organisation eller ett parti utan en spontan rörelse. Därför är det också osäkert hur väl listan representerar de gula västarna. Men det ger en fingervisning om vad som driver människor ut på gatorna.

Det handlar alltså inte om bakåtsträvare eller vandaler utan ett folkligt missnöje med den nyliberala politiken under president Macron och hans parti La république en marche. Sänkt skatt för de superrika samtidigt som pensioner och bostadsbidrag har skurits ned. Och ovanpå det en höjd skatt på bensin och diesel som framför allt drabbar de med låga inkomster utanför storstäderna, samtidigt som de rika kommer undan genom att ha råd att köpa elbil.

Macron har gett den nyliberala arrogansen ett ansikte och kallas ”de rikas president”. I tv har han sagt till en arbetslös person att bara gå över gatan och skaffa ett jobb. Och han har sagt åt pensionärer att sluta klaga. Macron skulle vara en garant mot Rassemblement nationals (tidigare Front national) högerextremism, men han har fört en politik som har ökat missnöjet.

Den här okänsligheten för vad hans politik har inneburit för dem som inte har, slår nu tillbaka. De som nu har gått ut på gatorna är en blandning av människor, de som aldrig har engagerat sig politiskt förut, de som har röstat vänster, de som har röstat på Le Pen, studenter och gröna aktivister. Det som förenar demonstanterna är att de är den nyliberala politikens förlorare.

Den brittiska tidningen The Guardian avslöjade nyligen att var fjärde europé nu röstar populistiskt. Som populistiska partier räknas då allt från tyska vänsterpartier Die Linke, spanska Podemos och irländska Sinn Fein till italienska femstjärnerörelsen, ungerska Fidesz, svenska Sverigedemokraterna och franska Rassemblement national. Helt enkelt alla de partier som inte tillhör den etablerade politiska kartan. Populism, som ofta definieras som folket mot eliten, har kommit att betyda allt som inte är liberal demokrati och marknadsekonomi.

Det är klart att det nyliberala etablissemanget nu bävar inför populismen. Även i Sverige. Det ser vi det regeringskaos som utspelar sig framför våra ögon. Gunnar Hökmark, den moderate räven och EU-parlamentarikern, anklagar i en debattartikel i DN C och L för att spä på populismen genom att inte säga ja till en Alliansregering eller en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. ”Det försvagar politikens centrum och stärker de ytterkanter som är i konflikt med de gemensamma värderingar som vårt samhälle bygger på”, skriver han.

Det är sant att det vi har sett de senaste månaderna är en kris för mittenpartierna. Men det finns inga gemensamma värderingar i de här frågorna, även om Gunnar Hökmark och andra högerpolitiker önskar att deras bild av hur samhället ska organiseras har vunnit och för alltid ska vinna. Politiken är konflikt, mellan de som har och inte har. Och när nyliberalismen de senaste decennierna har gjort några få riktigt rika så har den gjort många, många fler till förlorare.

Om inte de etablerade partierna ser det och fångar upp det, som brittiska Labour under Corbyn med parollen ”För de många inte för de få”, så kommer andra partier och rörelser att uppstå. Vissa av dem är rasistiska och skyller alla problem på ”de andra”, men andra som de gula västarna kommer att peka på att det är de rika som måste dela med sig. Det går inte att pressa villkoren för arbetarklassen, öka otryggheten och sedan dessutom låta den ta kostnaden för klimatomställningen.

Macron inser det nu. Alla europeiska ledare står inför det. Nyliberalismen är inte evig. Den skakar i grunden.