Kommentar. Göran Greider.

2015-05-29 14:36
"Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson har blivit lite av pressekreterare för de 31 kränkta toppdirektörerna", skriver Göran Greider. Bild: Frankie Fouganthin/CC-BY-SA-4.0
"Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson har blivit lite av pressekreterare för de 31 kränkta toppdirektörerna", skriver Göran Greider.

Därför vill borgarna alltid smutskasta arbetarrörelsen

Jag fruktar att delar av borgerligheten, i sin bitterhet över att inte längre äga den politiska makten (utan ”bara” den ekonomiska) är på väg att gå i barndom, skriver Göran Greider.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”S har förlorat vår respekt”, utropade PM Nilsson nyligen i en ledare i Dagens Industri. Han lägger fram bilden av en socialdemokrati som i det närmaste föraktas av näringslivet och av en statsminister som ”vanhedrar” statsministerämbetet.

Det är intressant att läsa PM Nilsson nuförtiden. Han skriver som alltid väl och han uttrycker något som verkligen existerar i näringslivselit och djupa borgerliga led. För inte så många år sedan skulle jag nog varit benägen att – med undantag för hans allmänna svärmande kring all militarism och hans specifika stöd för USA:s folkrättsvidriga invasion av Irak – kalla honom vänsterliberal. Men sedan åtminstone i höstas har han på många sätt kommit ut som en konservativ skribent. Han följer den konservativa ström som idag är märkbar inom borgerligheten, den som under de nya moderaternas era tycktes vara på väg att försvinna.

Och varje sådan sväng får en tidsmaskin att brumma igång: Plötsligt hörs tonfall av rent förakt mot allt som står till vänster om borgerligheten. Där en socialliberal eller vänsterliberal skulle sagt att ”allmänintresset” är viktigt att försvara är det nu istället ”nationens intresse” som står i förgrunden – det nationella intresse som den nuvarande socialdemokratin inte värnar.

PM Nilsson har blivit lite av en pressekreterare för de 31 kränkta toppdirektörerna, de som såg exportintäkter gå förlorade när den "oprofessionella" Margot Wallström kritiserade Saudiarabiens avrättningsmetoder. I hans ledare är ordet ”professionalism” förmodligen ett nyckelord. Det står för två saker: Skickligt ledande av ett företag och av en nation. I Nilssons ögon är det i princip samma sak.

Jag fruktar att delar av borgerligheten, i sin bitterhet över att inte längre äga den politiska makten (utan ”bara” den ekonomiska) är på väg att gå i barndom: PM Nilsson hämtar, kanske utan att inse det, näring ur tiden som föregick till och med folkhemsbygget. Kanske är det ett europeiskt mönster: Den brittiska valdebatten styrdes ganska mycket av ett traditionellt konservativt förakt för den oprofessionelle Ed Miliband.

När arbetarrörelsen först trädde fram på den historiska arenan möttes den av både skräck och nedlåtande förakt. När den vann sina segrar anpassade sig borgerligheten, men kvar fanns en urgammal, aldrig utvädrad bitterhet: Varför ska inte vi, som har bildningen, anorna, kompetensen och professionaliteten få styra det här landet? Under Palmeeran, när socialdemokratin delvis radikaliserades, transformerades den där bitterheten ibland till det rena hatet. Mycket riktigt slår PM Nilsson i sin ledare fast att Palmeeran var ett tråkigt undantag i S-historien – då var socialdemokratin förledd av tidens radikalism.

Ord som ”respekt”, ”professionalism”, ”nationellt intresse”, ”vanhedra” är små konservativa flaggor som lyser fram i PM Nilssons oroliga ordmassa. På något plan speglar det en rädsla. Det finns ett massivt missnöje med ett djupnande klassamhälle, med en välfärd som perforerats av vinstintressen och åtstramningar. Det finns i hela Europa. En europeisk arbetarrörelse som, i samarbete med nya vänsterrörelser och gröna rörelser, vågar ta ett enda litet men samlat steg åt vänster skulle faktiskt kunna skaka eliterna.

Det känner den numera konservative PM Nilsson av. Han ser hur denna kris över hela Europa smular sönder den traditionella borgerlighet som i grunden står utan svar på de sociala och ekologiska utmaningarna.