Ledare. Rebecka Bohlin.

2020-10-14 15:45
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Därför jublar jag inte över fredspriset

Mat och mark används för spekulation på finansmarknaden och inte för att mätta och försörja människor.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Något av det vidrigaste som finns är väl att vara riktigt hungrig. De flesta av oss i Sverige har väl varit med om det bara någon enstaka gång, som när vi behövt göra en operation på fastande mage.

Jag minns när jag som reporter för ett antal år sedan intervjuade människor i Uganda. Hur en kvinna svarade på frågan om vad hon drömmer om: ”Att ha råd med både salt och socker. Då är livet bra.” När jag frågade vad mer, svarade hon: ”Att kunna köpa en radio”.

Det ger perspektiv.

Vi möts då och då av nyheter om hunger. Oftast handlar de om hungersnöd som uppstått på grund av krig eller naturkatastrofer. Men världens hunger beror långt ifrån bara på katastrofer.

Världens hunger är för hundratals miljontals människor konstant.

I fredags tilldelades FN:s världslivsmedelsprogram, WFP, årets fredspris, för sina ansträngningar att bekämpa hunger. Nyheten möttes av hyllningar och jubel. Möjligen viss kritik, baserad på att WHO vore ett bättre val.

Men jag jublar inte.

Visst är det bra att priset innebär att vi pratar om hunger. Men vad finns att prisa eller fira – egentligen?

Mat och mark används för spekulation på finansmarknaden och inte för att mätta och försörja människor.

I världen är det självförsörjande bönder, i små och medelstora familjejordbruk, som föder 70 procent av världens befolkning. Det globala nätverket La Via Campesina som organiserar cirka 200 miljoner av världens småbönder och dess allierade kräver matsuveränitet – att samhällen själva har rätt att bestämma över hur maten produceras, för att inte längre vara beroende av mellanhänder och multinationella matföretag. Vore inte den organisationen en värdig fredspristagare?

Annelie Börjesson, ordförande för Svenska FN-förbundet, tillhör de som uppskattar valet av fredspristagare – framför allt för att WFP är den enda aktör som driver arbetet mot svält och undernäring så brett. Men hon konstaterar också, i en intervju med Svt, att arbetet är långt ifrån tillräckligt: ”Vi hade en nedåtgående trend under ganska så lång tid. Det gick åt rätt håll men för några år sedan bröts den här trenden och fler fick gå hungriga.”

Om du vill förstå världens hunger rekommenderar jag att du läser den argentinska journalisten Martín Caparrós bok ”Hunger”. Boken, på över 800 sidor, är skriven i ett sakligt vredesmod. Caparrós fick nog av att som journalist skriva om hungersnöd i korta rader. Han lämnade allt och reste i flera års tid runt i världen för att tala med människorna som hungrar. Och han läste samtliga FN-dokument om problemet, forskningsrapporter och analyser. Hans slutsats är enkel. Världen vet vad som behöver göras för att bekämpa hunger. Vi har kunskapen, tekniken, infrastrukturen. Det som saknas är viljan. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, har lagt vid flera tillfällen lagt fram en plan för att utrota hunger och räknat fram en prislapp. Världen har åtagit sig att betala – men gör det inte.

Mat är en mänsklig rättighet, fastslagen av FN. Ändå är hunger och inte minst hungerrelaterade sjukdomar antagligen det brott mot de mänskliga rättigheterna som drabbar allra flest människor i världen. Undernäringen dödar. Men för de flesta undernärda barn är den yttersta dödsorsaken oftast lunginflammation eller diarré

En av dem som drabbats är en mamma i Niger. Hon lyfter upp sitt döda barn, bär honom på ryggen, insvept i ett tyg och lämnar sjukhuset. Scenen, som inleder boken ”Hunger” är outhärdligt smärtsam. Martín Caparrós talar med mamman. Som inte förstår varför sjukhuspersonalen påstår att barnet dött av hunger – han har ju fått mat. Själv har hon låtit bli att äta vissa dagar för att se till att barnen får en portion hirsgröt per dag. Det har funnits mat.

Men inte tillräckligt för att ett barn ska utvecklas hälsosamt.

Så ser världens hunger ut.

Och den går att åtgärda. Om vi vill.