Ledare. Göran Greider.

2021-06-09 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Därför är nationalstaten avgörande för all progressiv utveckling

Lika nödvändig är kritiken och distansen till den egna nationen, annars hotar den konservativa nationalismen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nationaldagen passerade utan att lämna några större spår efter sig. Denna relativt nyinrättade helgdag tycks inte riktigt bita på svenska folket, även om medier och andra institutioner försöker anstränga sig. Extra klen blev nationaldagen naturligtvis i år, liksom förra året, på grund av den ännu pågående pandemin och de kvardröjande restriktionerna. Själv har jag aldrig entusiasmerats av denna nationella dag och jag har ibland till och med vid firandet stått på scener och tyckt att den borde avskaffas och hört det grymtande missnöjet från publiken.

Nationalism är en plåga, en pest, som alltmer kommit att hemsöka vår tid. Nationalism innebär att man ställer en nation, en befolkning, utanför historiens tumultartade förlopp och tillskriver den ett slags oföränderlig essens eller substans som förblir sig lik genom historien. Det är egentligen ofattbart att en sådan uppfattning alls kan vinna mark.

Bara detta lilla land, Sverige, har under loppet av ett drygt sekel åtskilliga gånger bytt uppsyn och grundläggande karaktär. Av det överhetssamhälle som rådde före de demokratiska omvälvningarna i början av 1900-talet, återstod ganska litet redan framåt 30-talet. Massorganiseringen av folkrörelser ändrade hela samhället, även om mycket av det gamla ägarsamhället förblev intakt.

Sverige bytte essens, kan man säga. På många sätt blev idén om generell välfärd och social jämlikhet den nya nationens särmärke och fram till åtminstone någon gång på 80-talet, när nyliberala föreställningar inledde sin uppmarsch, var det i så fall detta som utgjorde en form av svensk nationalism.

Men nationalism är inte detsamma som att inse vikten av en fungerande nationalstat. Jag är visserligen i grunden fostrad i ett slags marxistisk grundkurs som spontant alltid sätter de globala sammanhangen först: Arbetarklassen och alla slags förtryckta har inget hemland i världskapitalismen. Proletärer i alla länder, förenen eder. Det är det progressiva grundackord som ljuder i mig och i de allra flesta vänstermänniskors medvetande. Skulle den hållningen upphöra och försvinna, ja då återstår mycket litet av den utopiska kraft som är nödvändig för att i långa loppet skapa en ny och mer jämlik värld.

Problemet är att den hållningen också kan ge upphov till farliga underskattanden av nationalstaters betydelse.

När Irak 2003 invaderades av en nyimperialistisk västvärld bröt en relativt liten nationalstat fullständigt samman och kollapsade. Alla helvetets portar öppnades. El, vattenförsörjning, skolor, sjukvård, trygghet på gatorna försvann och en nyss hyggligt fungerande nationalstatlig struktur – om än diktatorisk under Saddam Husseins blodiga styre – föll samman. Ur detta kaos växte våld, terror och uppsteg slutligen den islamska stat som snabbt destabiliserade stora delar av Mellanöstern och till slut drev fram enorma flyktingvågor, samtidigt som terrorrörelsens själva existens gav energi åt alla slags islamofoba föreställningar i västvärlden. Och notera: Irak är inget stort land. Men det räckte med att en relativt liten nationalstat kollapsade för att orsaka enorma omvälvningar i resten av världen. Det vittnar om nationalstatens väldiga roll också i senkapitalismens era.

Omvänt kan man mycket väl hävda att stormaktens Kina inträde på den globala arenan är det inträde som en svällande, makthungrig och mycket nationalistisk nationalstat gör. Överhuvudtaget är det svårt att komma förbi insikten att det är militärt och ekonomiskt starka nationalstater, där USA är typfallet, som avgör maktbalansen den rådande världsordningen.

I den långa reformistiska traditionen har det, i motsats till i en mer renodlad marxistisk tradition, alltid funnits en mer eller mindre självklar idé att nationalstaten inte alls är något passerat stadium. Nationalstaten är där den huvudsakliga arenan och verktyget för att reformer kan genomföras, det är där en hyggligt fungerande och överblickbar, lokalt förankrad demokrati kan fungera, även om blicken också alltid riktats mot ”högre instanser”, som FN, olika internationella samarbeten och sedan några årtionden inte minst EU.

Men någon genomarbetad teori har nog aldrig formulerats för hur vare sig reformismen eller vänstern i allmänhet ska se på fenomenet nationalstat i en alltmer globaliserad era.

Själv är jag övertygad om att det måste finnas ett stort mått av kärlek till det land och den plats där man lever – av det enkla skälet att det är först då intresset vaknar för att göra livet där bättre. Men lika nödvändig är kritiken och distansen till den egna nationen, annars hotar den konservativa nationalismen. De rop som ofta hörts om uppslutningen kring ”svenska värderingar” för att bekämpa parallellsamhällen och hederskultur har jag aldrig trott på – det är de universella värderingarna om frihet och jämlikhet som folkrörelser och politiskt aktiva gjort starka i detta land som är det viktiga för att bekämpa exempelvis hederskulturen.

Nationaldagen betyder knappt något alls för mig. Och nationalismen är en konservativ pest som alltid måste bekämpas. Men nationalstaten har och kommer under överskådlig tid att ha en avgörande roll för all demokratisk, progressiv utveckling.