I Seattle skulle WTO, som grundats så sent som 1995, dra upp de slutgiltiga linjerna för en globaliserad värld. Ett nytt årtusende av idel triumfer för den fria marknaden väntade på andra sidan det magiska årtalet 2000.
Men de segervissa delegaterna mötte en reaktion som gick dem djupt till sinnes. Mer än 40 000 demonstranter fyllde gatorna. Polisen hade order att gå hårt fram, och centrala delar av Seattle såg snart ut som slagfält.
Många av demonstranterna var väl inlästa på den teori eller kanske snarare ideologi som genomsyrade mötet. Inte minst visste de hur ledande ekonomer som Friedrich Hayek och Milton Friedman ställt sig till Pinochets blodiga kupp mot det demokratiska styret i Chile 1973. De återgav gärna Hayeks ord att han föredrog ”en liberal diktator framför en demokratisk regering som saknar liberalism”.
Delegaterna i Seattle kände naturligtvis också till detta uttalande och fann det säkert både klokt och välavvägt. Men det var inte meningen att hela världen skulle få höra att läromästarna föredrog marknaden framför demokratin.
En yngre genration nyliberala ideologer fick ta på sig uppgiften att välja ord som var lättare att svälja för en känslig internationell opinion. Den som fann en lösning heter Ernst-Ulrich Petersmann. Har ni hört talas om honom? Det hade åtminstone inte jag innan jag läste Quinn Slobodians stora och i alla avseenden tungt vägande bok ”Globalists: The End of Empire and the Birth of Neoliberalism” (Harvard University Press, 2018).
Petersmanns lösning var enkel och slagkraftig. Man skulle inte tala om liberalism och demokrati utan om mänskliga rättigheter! Petersmann är mer jurist än ekonom och visste hur den nya försvarsvallen skulle byggas upp. Talar man om mänskliga rättigheter så kan ingen anklaga en för att gilla diktaturer. Det är ju just diktaturer som ständigt kränker de mänskliga rättigheterna.
Men Petersmann tar inte över rättigheterna så som de formuleras i FN:s deklaration. Tvärtom kritiserar han vad världens länder kom överens om 1948. Det är en skandal att det där inte skapas något effektivt skydd för ekonomiska friheter eller egendomsrätten, säger han. Det gav länderna i ”syd”, alltså i Afrika, Latinamerika och södra Asien, möjligheter att angripa den viktigaste av mänskliga rättigheter, frihandeln.
Genom Petersmanns och hans medarbetares skickliga manipulering lyckades man övertyga en avgörande del av världsopinionen om att rätten att bedriva handel – ja ”rätten till kapitalflykt” – var den centrala mänskliga rättigheten. Så fick man också mäktiga elever. Viktigast bland dem var George W. Bush, USA:s president mellan 2001 och 2009. Bush var inte den skarpaste kniven i lådan; men han lyssnade till rådgivare som lärde honom att lägga ut texten.
Jag minns hur förvånad jag själv blev när jag hörde Bushs tal till nationen när han påbörjade sin andra presidentperiod i januari 2005. Så här sa han:
”Om man kan framställa något som andra länder sätter värde på, så ska man kunna sälja det till dem. Om andra kan framställa något som man själv värderar högt, så ska man köpa det. Det är den verkliga friheten, friheten för en individ – eller en nation – att försörja sig själv.”
”This is real freedom.”
Detta är, inser jag nu, Petersmanns budskap i lågstadieversion. Den verkliga friheten är att köpa och sälja, och friheten är att låta kapitalet flyta varhelst det får avsättning. Alla andra friheter är en följd av denna grundläggande frihet. Om ”den globala Södern”, liksom en del vänstermänniskor, hävdar att kapitalets frihet inkräktar på andra friheter så gäller det att tillbakavisa detta med kraft. Ibland måste kraften vara bepansrad – ingen visste detta bättre än George W. Bush, den store (och misslyckade) krigsherren.
Men Bush och hans likar talade stora och vackra ord om mänskliga rättigheter. Kritiken av Kina och åtskilliga andra länder var inte nådig.
Denna kritik genljöd med full kraft i Sverige. Men jag vet inte om de ledande politikerna här hemma insåg att det inte längre var FN:s generösa deklaration som de försvarade utan Petersmanns snävare katalog där kapitalets frihet stod i centrum.
Under de senaste åren har USA dämpat kraven på mänskliga rättigheter. Kina har fått en sådan ekonomisk tyngd att världshandeln inte klarar sig utan landet. Trump försöker i stället föra handelskrig för att skydda det som han uppfattar som ”amerikanska intressen”, vilka visar sig vara föråldrade och farliga energikällor som kol och olja.
Världspolitiken präglas över huvud av en tilltagande cynism, i takt med att högerextrema rörelser kommer till makten i land efter land. Vad bryr sig Jair Bolsonaro i Brasilien om mänskliga rättigheter?
Och Trump, den evige skojaren, hotar att dra USA ut ur Världshandelsorganisationen.
Det är tveksamt om dagens ledande nyliberala ideologer, med Ernst-Ulrich Petersmann i spetsen, längre behöver skydda sig bakom vackra ord om mänskliga rättigheter.
