Låt oss ta det från början. Frågan, och särskilt vänsterdebatten om ministrars närhet till nazism, har fler dimensioner än en. På något sätt måste vi både klara av att diskutera vilka sorters liv man ska få ha levt utan att straffas ut från politikens centrum och på vilket sätt vänstern kan och bör hålla sina egna rum rena från nazism. I slutändan är det dock bara en princip som är relevant för Karkiainens vara eller inte vara: principen om att inte fällas för andra människors handlingar.
När det idag ökända fotot på Karkiainen, då 15 eller 16 år i Haparanda, möjligen heilandes i ett kök, först blev riksnyheter skrevs några grundläggande saker om att växa upp i gles- och landsbygden som subkulturell. Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell lade ut texten om vilka sällskap man helt enkelt fick i knät bara genom att vara tonåring och hårdrockare. Vilket alltså i vissa sammanhang också inkluderade fester där den lokala nazisten är brölfull i vardagsrummet i samma hem där en ung antirasist börjar formulera sina egna politiska åsikter. Heilade hon själv? Kanske. Var det ironiskt? Spelar det någon roll? En ögonblicksbild från någons tonår kan inte väga tyngre än allt man gjort i livet efter.
Vissa saker kan vara sanna samtidigt. I samma debatt skrev Arbetets politiske redaktör Daniel Swedin att “det är inte lantisförakt att vara emot Hitlerhälsningar”. Det är sant. Liksom det är sant att man, som Swedin skriver, inte kan ha överseende med politiska idiotier bara för att de sker i Haparanda eller på fester med fulla arbetarklasskillar.
I Dagens ETC publicerade den här ledarsidan en av debattens nödvändigaste texter. Andreas Gustavsson intervjuar Noa, judinna, med rätta livrädd för människorna på dessa hemmafester. Dörren var öppen för alla, vilket också drog in slöddret, men det stängde ute personer som Noa och gjorde deras liv otryggare.
Jag känner inte Karkiainen och kommer inte från Haparanda. Men den tjejen, som hon av bilderna ser ut att ha varit, har jag träffat. Inte henne och inte i glesbygden, men väl på fester i Finspång och Skärblacka utanför Norrköping. Det ingår i princip i varje gotartjejs vuxenblivande att minst en gång bli tillsammans med en hårdrockskille från närmaste bruksort. Och på hemmafesterna man gick på verkar principen ha varit densamma som i Haparanda: dörren stod öppen för alla. Folk var unga, dumma, ofta för apolitiska för att ens efterforska vad en symbol man tyckte var tuff egentligen betydde.
Att markera och säga ifrån är nödvändigt, även när man är ung, och även åt unga. Man gör alla unga som drabbas av hatet en otjänst om man låter bli. Man gör också arbetarungarna en otjänst om man lämnar dem åt sitt eget öde och påstår att brölet hör till och killar är ändå killar. Särskilt det där sista är också en otjänst mot alla tjejer som befinner sig i dessa miljöer.
Men man har också rätt att bli vuxen. Och lämna.
Straffar ett sådant ungdomsliv ut en från att bli politiker straffar man ut många. Politikens möjlighet att representera en hel befolkning, ett helt samhälle, görs mindre. Man gör också avbön och förlåtelse omöjlig. Ska en person som halva livet engagerat sig genom Kris aldrig få bli politiker heller? Vissa säger att det faktiskt finns andra personer som kan representera bruksorter eller gles- och landsbygden i regeringen. Det är naturligtvis sant. Villaområdets hästjejer deltog aldrig på festerna jag bjöds in till. Jag vet inte om de festade så mycket överhuvudtaget. Vi kan väl säga att de levde andra liv. Och på kuppen blev de centerpartister eller kristdemokrater.
Frågan en läsare kan ställa sig här är varför jag uppehåller mig så länge vid den ursprungliga debatten om heil-bilden. Frågan om Karkiainen är inte kvar där. Till slut var de flesta överens om att just bilden inte borde fälla henne. Men till saken hör att bilden i slutändan är det enda Karikainen stått för själv. Inte för att hon i efterspelet direkt gjort det lätt för sig.
Ska Karkiainen fällas för något är det möjligen usel mediahantering. Hon slirar och försöker framhäva en egen duktighet som framstår som fullständigt verklighetsfrånvänd. Heilade hon var det “ironiskt”, hon “stängde alltid av” nazimusiken i vardagsrummet om sådan över huvud taget spelades, även om hon inte minns. Nu senast i Dagens Nyheter säger hon att hon själv minsann varit “ganska noga med att alltid fundera på var bilder kommer ifrån, vad det finns för syfte och agenda”. Tillåt mig tvivla på allt ovanstående.
Men är slir inför något vi konstaterat vara irrelevant, det vill säga vad hon gjorde i tonåren, verkligen då relevant nog att fälla en minister?
Det är inte ett starkt case. Det har det aldrig varit. Och det blir inte starkare genom att nu hålla Karkiainen till svars för vad henne sambo gör eller inte gör. Avgångskraven på Karkiainen kokar nämligen ned dit: hon har inte tagit tillräckligt starkt avstånd från sin sambo. En sambo som i sin tur avkrävs att ta avstånd från andra medlemmar i sitt band, Raubtier.
Det är här delar av vänstern närmar sig en drevmentalitet som är skadlig. Att fälla Karkiainen kräver led och tolkningar en rättegångssal aldrig skulle acceptera. Det handlar om en låt hennes sambo producerade för 15 år sedan. Det handlar om en sydstatsflagga i en replokal. En flagga som förvisso bör kastas på historiens sophög men ledet från flaggans betydelse i Haparanda till dess innebörd i den amerikanska södern är inte alls lika rak som vissa vill få det till. Fråga Expo.
Slutligen handlar det om en textrad i en låt med orden “Bilderberg-slav” och en massa bunkrar. Sambon har inte skrivit låten. Är konspirationer om Bilderberggruppen vanliga i nazistiska miljöer? Absolut. Är de begränsade dit? Nej. Vad låtskrivaren själv tänkte vet vi inte. För debatten spelar det ingen roll, trots att det handlar om den faktiska upphovsmannen.
Det finns goda anledningar till varför en domare aldrig skulle acceptera den här typen av bevisning för att fälla någon. Även om vi bortser från att inget av ovanstående är brottsligt från första början. Att gräva sig igenom en individs historia och kopplingar fäller till slut alla, men för vad?
Karkiainen har själv inte haft en sydstatsflagga. Hon har själv inte producerat nazistisk musik. Hon har själv inte skrivit en låt som refererar till Bilderberg. Det sista har inte ens hennes sambo gjort. Vill man bojkotta Raubtier för allt ovanstående är man välkommen att göra det. Det kan man också argumentera för. Då placerar man åtminstone skulden rätt.
När Youtube-essäisten Lindsay Ellis själv utsattes för ett drev släppte hon en lång video som dissekerade den drevmentalitet som finns i delar av vänstern. Den är sevärd i sin helhet, men ett citat är särskilt tänkvärt:
”Varför slösar ni så mycket energi på det här? För att du inte kan påverka människor som faktiskt skadar ditt samhälle. Man kan inte skämma ut de skamlösa. Trump kommer aldrig att möta rättvisa, Cavanaugh sitter i högsta domstolen för livet, Ben Shapiro triggas bara av din upprördhet – så du skämmer ut de som kan skämmas.”
Karkiainen är inte nazist.
Nazister är fiender till vänstern.
Så låt oss lägga energin rätt.
