Och det kan inte hjälpas. Jag reagerar på själva språkbruket: ”Omställningen behöver accelerera”, heter det i rapporten. Själva det där ordet känns som om det är inlånat just från den värsta sidan av den industrikapitalistiska civilisation som är på god väg att störta biosfären och dess liv i fördärvet. ”Acceleration är en fysikalisk storhet, som anger förändring av hastighet per tidsenhet” är själva definitionen av acceleration (jag citerar Wikipedia).
När den epok vi lever i numera ofta kallas Antropocen, alltså människans tidsålder, brukar ibland startpunkten för den anges till tiden efter andra världskriget. Det var då industrialisering, konsumtion och frihandel exploderade – och i spåren av det följde de allt tystare vårar som Rachel Carson skrev om. Detta brukar kallas för Den stora accelerationen. Uttrycket vill fånga en ny era i jordens historia, en era som präglas inte bara av extrem standardhöjning och människans inträngande i alla hörn av biosfären utan också av accelererande artutrotning och stigande globala temperaturer.
Det kan tyckas grinigt att klaga på språkbruket hos Klimatpolitiska rådet. Men min poäng är att deras rapporter aldrig innehåller något som ifrågasätter fundamenten för de samhällen som rör sig allt djupare in i miljö- och klimatkris. Hela tanken är egentligen att vi ska kunna fortsätta som förut med en absolut tillväxtfixerad världsordning, men med förnybar energi i civilisationens blodomlopp istället för fossil energi.
Ordet ”civilisation” förekommer således inte i rådets rapport. För övrigt är det ett filosofiskt tomrum som heller inte syntes i Coronakommissionens rapport, vilket jag kritiserade nyligen på denna sida; jag menar att spridningen av farliga virus och bakterier har att göra med det alltmer exploaterande och gränslösa planetära rum som världskapitalismen skapat.
”Det är ett ord som är centralt: acceleration. Det behövs en acceleration och den accelerationen är nödvändig.”
Så uttrycker sig rådets ordförande Johan Kuylenstierna när han intervjuas. Och visst, jag förstår vad han menar. Det är så enkelt att det görs för litet och det som görs sker för långsamt från regeringens sida för att ställa om i grön riktning. De åtgärder eller fem rekommendationer som rådet föreslår är vettiga – och där ingår bland annat att regeringens styrning av myndigheterna och samordningen mellan olika politikområden måste stärkas. Det går att ställa upp på det, naturligtvis.
Men frågan är om det räcker. Jag tror ju inte det. I dagarna kom kritik av Trafikverkets underlag för hur Sveriges långsiktiga satsningar på väg, järnväg och flyg ska se ut. Det är enorma investeringar det handlar om – men nästan ingenting av det gynnar klimatmålen.
Kritiken från olika remissinstanser har varit mycket hård. Då kan man hävda att Klimatpolitiska rådets rekommendationer, om de följs, riktar en skarp blick mot bristerna i Trafikverkets planer. Men problemet kvarstår: Hela detta samhälle är inriktat på mer tillväxt, ständigt ökad aktivitet, kort sagt – mer acceleration.
Motsatsen till acceleration är retardation. Det är ett knöligt ord. Men det finns andra: Nedväxling, downsizing, nerväxt. Kort sagt skulle det behövas en djup och genomträngande civilisationskritisk blick på de samhällen människan skapat och som faktiskt är livsfarliga för både henne och den natur hon ingår i.
