Nyamko Sabuni har sagt att hon vill fungera som en liberal utpost i en borgerlig regering. Det är hon som ska balansera konservatismen, som ska parera Sverigedemokraternas mest rasistiska reflexer.

Men nu står hon ändå där, på en gångbro i Tensta, förorten som är plågad av skjutningar och fattigdom – och nu även av en partiledare som desperat famlar efter väljare och det Stora Utspelet som kan dra ett spår igenom geggan som uppstått när Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna alla försöker trumfa varandra med hårdare tag för att de gjort analysen att opinionen kräver hårdare tag, om så bara för sakens skull.

Det är i Dagens Nyheter hon säljer in sitt eget sommartal. Hon överdriver inte hur allvarlig situationen är. Staten har övergett svenskarna som lever i utsatta områden. Hundratusentals är direkt påverkade. Där växer en generation upp med usla förutsättningar. Kriminella nätverk fyller ett vakuum. De kan välja och vraka.

I juni presenterade Nyamko Sabuni ett paket, ”Förortslyftet”, som vid sidan om just hårdare tag listade nästan 200 andra åtgärder. Mycket är gammal skåpmat. Det finns vettiga förslag också. För att vara ett borgerligt parti. I alla fall en ansats, en social dimension. Men här börjar också den nu aktuella reformen ta form.

Boende ska villkoras.

Någonstans i Liberalernas krympande väsen har det bestämts att valrörelsen kräver mer kontrovers och mindre saklighet. Nyamko Sabuni vill därför ha Tensta som fondtapet. Sedan vrider hon upp volymen.

”Vi vill ge fastighetsägare rätt att vräka dem som tillåter att det pågår kriminell verksamhet i deras bostäder”, säger Nyamko Sabuni till Dagens Nyheter.

”Om det pågår narkotikaverksamhet i din bostad är det ju du som är ansvarig för det, oavsett om det handlar om ditt barn, din man eller din sambo. Det måste finnas vuxna människor som tar ansvar för familjen.”

Så många frågor.

Vad betyder att tillåta?

Vad betyder ansvar?

Nyamko Sabuni rör sig inte i juridiken här. Hon rör sig i en känsla. Av att föräldrar måste ta sitt ansvar. Annars ska de kastas ut från sina lägenheter och få sina barn omhändertagna.

När man talar med poliser som kan områden som Tensta berättar de om hur grovt kriminella unga män – pojkar – fortfarande bor hemma, eller i alla fall är skrivna hos sina föräldrar. Men samtidigt berättar de om föräldrar som försöker allt, som gång på gång söker hjälp att hantera sina söner som inte bara nonchalerar dem utan också blir hotfulla.

Nyamko Sabunis vilja att vräka hela familjer är bara begriplig som hämndlysten, bekräftande känsla.

Inte om man ser till konsekvenser.

Säg att en 14-åring säljer narkotika för ett nätverk. Polisen griper honom och gör husrannsakan. Där hittas både kontanter, droger och vapen. Ska då hans mamma, pappa och syskon per automatik förlora sin hyreslägenhet? Eller ska rättsväsendet först bevisa att föräldrarna faktiskt har vetat vad som fanns i den där lådan längst bak i garderoben? Eller förutsätts föräldrarna från och med nu söka igenom barnets rum på regelbunden basis?

Oavsett vad Nyamko Sabuni tänker sig handlar det om kollektiv bestraffning som skulle drabba hela familjer, barn.

Ingenting skulle bli bättre.

Allt syftar till att tvinga fram röster ur rädsla.

Populism.

Det blir så avslöjande att Nyamko Sabuni inte ens låtsas att det här repressiva systemet ska omfatta alla. Hammaren faller bara mot den som bor i områden som Tensta.

Självklart skulle Liberalerna aldrig ge sig på föräldrarna i Stockholms innerstad som inte lyckats upptäcka att deras barn tjänar grova pengar på att sälja vidare kokain till vänner och bekanta.

Ja, den sortens brottslighet existerar. Det kan poliser, lärare, fritidsledare och vården informera Nyamko Sabuni om – men hon vill ju inte veta, för då skulle potentiella väljare förfasas över att bli fråntagna sina helt självklara rättigheter.

En sorts regler för vissa, en sorts regler för andra.

Splittring.

Segregation.

Mauricio Rojas kommer att trivas som partiets nya integrationsrådgivare.

”Hur är det konstruktivt att bli vräkt för att ditt syskon är kriminell?”

Det säger en socialsekreterare i en annan förort, söder om Stockholm, även den präglad av våldet.

En bra fråga. Redan besvarad av forskning. Den som ägnar sig åt brott slutar inte göra det. Vräkning bäddar för mer kriminalitet.

”Jag fattar inte vem Nyamko Sabuni tycker ska ta mer ansvar”, fortsätter socialsekreteraren.

”Är det gängkriminella killar som ska rehabiliteras genom att de inte vill att familjen blir vräkt? De fungerar inte så. Och föräldrarna gör oftast allt i sin makt. Det är min erfarenhet. Ska de kasta ut minderåriga barn? Eller ska syskonen bli avskräckta?”

Nyamko Sabuni kallar det här liberala lösningar.

”Vi är partiet som kämpar för ett Sverige utan utsatta områden. För en bra start i livet för alla. För ett land där inget barn lämnas efter”, säger hon i sitt sommartal.

Socialsekreteraren, som återkommande har förtvivlade föräldrar på andra sidan bordet, när de inte kan nå sitt barn, när de inte vet vad de ska göra för att rädda honom.

”Familjer dukar under. Samhället måste verkligen agera. Men det är inte att ta ansvar att låta som Sverigedemokraterna.”