Cykelolyckan borde få oss att vilja riva upp bilstaden

Bara någon kilometer från Dagens ETC:s redaktion dog en 20-årig kvinna i en cykelolycka häromveckan, i korsningen Ringvägen/Rosenlundsgatan, belägen på Södermalm i Stockholm. Det är en ökänd korsning: tung trafik, dålig sikt.

För några år sedan dog en annan cyklist, 46-åriga Betsy Carling, ett stenkast därifrån. Då som nu var det en lastbilschaufför som svängde höger utan att se cyklisten.

En sekund, sedan är allt slut.

Jag cyklade själv förbi platsen bara dagar efter olyckan. Ofta när jag cyklar i Stockholm tänker jag på hur jag måste ha trotsat alla odds som inte skadat mig i trafiken än. Varje dag är jag med om, eller bevittnar, farliga situationer.

När jag läser om den dödliga cykelolyckan – den senaste i raden – förväntar jag mig att finna krav på säkrare cykelbanor och bättre sikt i lastbilarna. Lite av den varan hittar jag i diskussionsforum och kommentarsfält, men det jag framför allt hittar är detta: en nedlåtande attityd mot cyklister.

Cyklister måste vara försiktigare, säger någon. Det borde krävas särskild utbildning, kanske ett specifikt körkort, för att få cykla centralt, säger en annan. Cyklister tror att de är odödliga, skriver en tredje.

Man måste förstås vara försiktig som cyklist, och visst, det finns vårdslösa cyklister. Men de flesta, vill jag hävda, är varsamma. En stor majoritet följer alla regler och uppmärksammar varje tvär sväng, varje hetsig bilist och varje rödljus. Man knyter näven i fickan när en bil är nära att köra på en. Man väjer för fotgängare i cykelbanan och för farligt placerade stolpar och skyltar.

Kan det möjligtvis vara så att trafiksäkerheten också är bilisternas och lastbilschaufförernas ansvar? Och kanske … politikernas?

Det vi framför allt borde se nu, utöver sorg över ännu en dödlig cykelolycka, är krav på politiskt ansvar. Och det är inte bara en fråga om säkerhet att planera för en infrastruktur som inte sätter motorfordon först.

De senaste åren har suv-modellerna, alltså stora bilar, ökat rejält i popularitet. Över hälften av bilarna som såldes 2024 var suv:ar. Men ytan i städerna är ju densamma. Bilarna växer på bekostnad av annat: grönområden, promenadstråk, cykelvägar – och trafiksäkerhet.

Det finns så klart platser där bilen är oumbärlig, men Stockholms innerstad är inte en av dem. Och det finns inget som hindrar oss från att reglera vilka bilar som tillåts.

Vi skulle till exempel kunna förbjuda suv:ar och fossildrivna fordon i centrala delar av landets största städer. (Lastbilar och servicefordon kommer förstås att behövas, men också dessa kan bli säkrare och mer hållbara.)

Att börja ifrågasätta bilnormen är en förutsättning för att främja mer hållbara färdmedel (som cykel). Utan att minska ytan för bilarna kan vi inte öka ytan för gång- och cykelbanor eller för grönområden. Och sådant behöver vi mer av, inte bara för att minska utsläppen och göra hållbara färdmedel tryggare, utan också för att skydda invånarna från värmeböljor och luftföroreningar.

Det senare måste förresten vara en av våra mest underrapporterade frågor. Bara i Sverige beräknas 7 600 personer dö i förtid varje år på grund av luftföroreningar. Det finns alltså starka skäl att minska biltrafiken, och då inte bara den fossildrivna trafiken – även elbilar orsakar partikelutsläpp.

25–30 cyklister dör i trafiken varje år. Flera tusen skadas allvarligt. Det är helt oacceptabelt – fler borde cykla, och ingen ska behöva skadas eller dödas när de gör det. Debatten efter en olycka får inte fastna i nedlåtande ord om cyklister. I stället borde vi se krav på en annan stadsplanering: en som är både tryggare och renare.