Men att påbörja en utvärdering av pandemibekämpningen medan pandemin fortfarande pågick – den pågår fortfarande – strider naturligtvis mot allt förnuft. I själva verket är det ju ungefär nu som en kommission skulle påbörjat analysen.
När beslutet kom att tillsätta en kommission så tidigt menade jag och många andra att det kommer att dröja många år innan detta enorma skeende kan överblickas. I kommissionens rapport påtalas det mycket riktigt gång på gång att det man kommer med är ett ”deltidsbokslut”. Således heter det:
”Pandemin är ännu inte över. När den så småningom ebbat ut kommer det att behövas ytterligare forskning och ett visst tidsavstånd för att kunna dra några mer bestämda slutsatser.”
Så är det givetvis: Många år av forskning och utvärdering kommer att krävas för att greppa vilka effekter den svenska coronastrategin verkligen innebar och ledde till.
Och de som hade hoppats på någon sorts avrättning av de svenska insatserna mot pandemin kommer att bli besvikna:
”Sverige har vid en europeisk jämförelse hittills kommit relativt väl ut ur pandemin och tillhör de länder som haft lägst överdödlighet sett över perioden 2020–21”, konstateras det inledningsvis.
De som eventuellt hade hoppats på att kommissionen skulle efterlysa mer av hårda nedstängningar lär också bli besvikna: ”Kommissionen är i nuvarande kunskapsläge inte övertygad om att längre eller återkommande tvingande nedstängningar som förekommit i andra länder är nödvändiga inslag vid ett nytt allvarligt epidemiskt utbrott.” Kommissionen konstaterar att flera länder som genomförde hårda nedstängningar fick ett ”betydligt sämre” utfall än Sverige. Man tillfogar också att tvingande nedstängningar berövar människor friheten på ett orimligt sätt.
Kritiken från kommissionens sida riktas i allt väsentligt mot 1. att de inledande åtgärderna vårvintern 2020 var senfärdiga och otillräckliga och 2. att regeringen lät en myndighet, Folhälsomyndigheten, hålla i taktpinnen och inte tog sitt övergripande politiska ansvar.
Jag tycker kommissionens analys här är ytterst skakig. Den propagerar således för ett slags handlingslinje – att det är bättre att i ett osäkert läge göra för mycket och sedan eventuellt trappa ner åtgärderna. Men när varken experter och ännu mindre politiker vet vilka hot ett virus står för – vad betyder då det?
Uppmaningar till handlingskraft i blindo anser jag vara en ganska galen idé och utan insikt om att även sådan handlingskraft får effekter på exempelvis folkhälsan. Och att Folkhälsomyndighetens expertis stod för så mycket av inriktningen på åtgärderna menar jag var och är det enda rimliga: Varken Lena Hallengren (S) eller Stefan Löfven (S) hade några kunskaper om virus och pandemier.
Sammantaget menar jag att den svenska strategin i stort sett har varit lyckosam och det kan sammanfattas i tre punkter: Frivillighet – inte statligt tvång. Myndighetsexpertis – inte politisk populism. Folkhälsoperspektiv som höll skolor öppna – inte enbart smittbekämpning.
Det innebär inte att en massa kritik är helt berättigad. Men där har de avgörande problemen handlat om långvariga försummelser i det svenska samhället, såsom en fragmentiserad och sönderprivatiserad äldreomsorg, en underdimensionerad vårdsektor och usla beredskapslager när det gäller skyddsutrustning (där gällde nyliberal just-in-timefilosofi). Lägg till det ett djupnande klassamhälle där vi vet att stora katastrofer alltid hårdast drabbar de som har det sämst ställt.
Kommissionen har därför rätt i kritiken av att pandemiåtgärderna passade medelklassen bäst. Men det beror på att arbetarklassen – däri inräknat inte minst människor i utsatta områden som lider av trångboddhet och dessutom var tvungna att fysiskt gå till sina arbeten – under årtionden gjorts närapå osynlig i det svenska samhället och i den politiska debatten. Där bär alla regeringar, inte minst de S-ledda, de senaste årtiondena en stor skuld.
Men det är det här med kortsiktigheten. Jag syftar då inte bara på det orimliga i att tillsätta en kommission långt innan pandemin ebbat ut. När jag läser kommissionens olika rapporter är det slående att det som helt saknas är en övergripande analys av vilket slags samhälle och civilisation vi har som tycks passa ett farligt virus så perfekt. Söker man på ord som civilisation och ekologi i rapporterna kommer beskedet snabbt: Din sökning gav inga träffar.
Jag har påpekat många gånger sedan pandemin startade att denna industrikapitalistiska och globaliserade värld är som gjord för att bereda väg för farliga virus. Ekosystem föröds och virus hoppar iväg och kan snabbt spridas i en världskapitalism som snurrar allt snabbare. Sådana perspektiv är helt frånvarande i kommissionens alla rapporter. Där finns den verkliga kortsiktigheten och den direkt alarmerande inskränktheten.
Ett tomrum öppnar sig i kommissionens rapporter. Det vittnar om en samhällsdebatt som inte fungerar.
