Annie Croona: Chans till rödgrön majoritet – för första gången på 24 år

2002 var länge sedan – men det var då S, V och MP hade egen majoritet i riksdagen senast. Nästa år har det alltså gått hisnande 24 år. 

Men nu finns faktiskt möjligheten igen, även om det inte är känslan man får när man betraktar det som engång utgjorde De rödgröna. I de senaste opinionsmätningarna har S, V och MP samlat omkring 45–47 procent av väljarstödet. Nästan hälften! Utan Centerpartiet! 

Samtidigt ligger både Liberalerna och Kristdemokraterna under eller omkring riksdagsspärren i mätningarna: L har fått 2,4–3,0 procent under hösten, KD 3,1-4,1 procent. Trillar något av partierna ur riksdagen förändras spelplanen markant och chansen att S, V och MP får egen majoritet ökar ytterligare. 

Ändå lyser samarbetsviljan mellan partierna med sin frånvaro. Underligt, kan man tycka, inte bara sett till opinionssiffrorna utan också till hur mycket man – trots allt – har gemensamt. Ja, det finns meningsskillnader. Ja, det finns en rad vägval man kan (bör!) kritisera. Men det är fortfarande mycket som enar partierna till vänster om C. 

I centrala frågor som välfärd, skola, jämställdhet och arbetsmarknad har man samma grundsyn, och även på sakpolitisk nivå ligger man mycket nära varandra. Alla tre vill se offentliga investeringar för klimatet och satsar hellre på förnybar energi än kärnkraft. De vill bygga fler hyresrätter och stärka civilsamhället, och står till skillnad från Tidöpartierna upp för public service och fria medier. Och så vidare, och så vidare. 

Jag tror inte att det är gemensamma värderingar det är brist på i första hand, utan snarare självförtroende. Man verkar ha tappat tron på sin egen politik.

Som sagt: självklart finns det skillnader. Man kan bli tokig på att S inte förespråkar för mig självklara vänsterpolitiska reformer som införandet av arvs- och förmögenhetsskatt, eller på att V sänkt sina klimatambitioner och röstat för sänkt drivmedelsskatt. Till exempel. 

Men det finns som sagt också likheter – och framför allt: möjligheter. Varför är vänsterns representanter oförmögna att se dem? Jag tror inte att det är gemensamma värderingar det är brist på i första hand, utan snarare självförtroende. Man verkar ha tappat tron på sin egen politik.

Det så kallade könsgapet intresserar mig enormt, men det gör också ett annat gap: det geografiska gapet – hur partisympatierna skiljer sig åt mellan storstad och andra delar av Sverige. Ungefär hälften av befolkningen bor i någon av landets tre storstadsregioner, men nästan lika många gör det alltså inte. Det säger sig självt att det är en väljargrupp man inte har råd att negligera. Ändå gör de rödgröna partierna just det. 

I SVT:s väljarbarometer går att se hur partierna fördelar sig på en cirkel med de två axlarna män/kvinnor och storstad/landsbygd. Tidöpartierna finns representerade i tre av fyra tårtbitar; M och L täcker storstäderna hos män respektive kvinnor och KD och SD vinner landsbygden (med tonvikt på män).

S, V och MP, däremot – de täcker bara en tårtbit: kvinnor i storstäder. S ligger förvisso i mitten på storstad-landsbygd-skalan, men i övrigt är det en mycket liten spridning. I tårtbiten kvinnor på landsbygden återfinns bara C. 

Är inte detta – landsbygd och småstad – egentligen en självklar arena för vänstern; för partier som verkar för satsningar på vården, schyssta villkor för arbetare och en skola som inte drivs av riskkapitalister? Jo, eller åtminstone borde det vara det. 

Men i stället ser vi hur S riktar sig till ”Magdamoderater” i storstäder och hur jakten på SD-väljare i glesbygd mynnar ut i bensinprispopulism och kulturkrigsosande utspel som att ”tjejskolan” är roten till allt ont. Man skjuter ner sig själv och sin egen politik, när man snarare borde lägga krutet på att formulera och få ut den. 

Så, snälla S, V och MP: rota fram lite självförtroende och börja staka ut er gemensamma väg framåt. 2026 kan bli ett nytt 2002.