Ledare: Bygg för barnen, inte bilarna

Sommarlovstid, lek och frihet. Jag kan själv minnas en tid när varje göromål hade potential att utvecklas till en lek. Skolårets morgnar inleddes med gemensam promenad med övriga jämnåriga i de närliggande kvarteren till tätortens skola. Lågstadieskolan låg en bit bort, högst upp på rullstensåsen, och för att komma dit krävdes en vandring på grusvägar genom skogen, eller vintertid på den frusna bäcken genom skogen. På somrar och eftermiddagar sprang vi runt i kvarteren och lekte och klättrade i träden där vi byggde kojor. I efterhand inser jag vilken rumslig frihet vi barn hade i samhället. En frihet som också gav våra föräldrar tid till annat än skjuts till skola, vänner eller fritidsaktiviteter. Det mesta gick att nå till fots eller cykel. Det offentliga rummet var allas.

Goda uppväxtförhållanden är beroende av många faktorer. Att växa upp i en mindre tätort på landet ger måhända inte de bästa förutsättningarna för ett barns kulturella utveckling, men det ger goda förutsättningar för annat som jag önskar att våra framtida barn också ska kunna ta del av. Det tog mig många år att förstå varför barn i staden faktiskt verkade stimulerade av de tillrättalagda lekplatserna i parkerna, eller varför det är viktigt ur flera aspekter med gröna innergårdar i bostadsområden och tätortsnära skogsdungar. Att det är viktigt för djur, luft och rekreation visste jag redan. Nu vet jag att rumslig trygghet och rörelsefrihet är en bristvara i staden.