Det här får en rad konsekvenser för det svenska samhället. För att räkna upp fyra sådana:
1. Det håller på att uppstå en allt mäktigare skolkapitalism, en vinstalstrande skolindustri, som allt eftersom åren gått fått allt större inflytande över samhällsdebatten genom stora lobbyinsatser. I SVT:s skolutfrågning i söndags kväll kunde därför den socialdemokratiska skolministern Lina Axelsson-Kihlbom med rätta beklaga sig över att det inte är andra politiker hon i första hand tvingas kämpa mot – utan den koncernmakt marknadsskolan skapat. Och hennes ilska är naturligtvis helt befogad. Borgerligheten framstår i stort sett bara som skolkoncernernas politiska gren och uppvisar starka drag av faktaresistens inför den forskning som finns.
Liberalernas Fredrik Malm avvisade i söndags hurtfriskt en forskares slutsats att betyg inte sporrar de högpresterande men gör lågpresterande mer uppgivna i skolan. Som argument för att betyg ändå är bra använde Malm sina egna barn, som nog knappast lär kunna räknas som barn till resurssvaga.
Jag reagerade över det där. Att fakta helt enkelt in går in i huvudet ens hos de politiker som brukar tjata om att faktainhämtning är det viktigaste i skolan.
När Magdalena Andersson kritiserar marknadsskolan hårt är det självklart så att medierna låter den kommunikationsansvarige på den största skolkoncernen svara. Varför gå till det sekundära – de borgerliga partiledarna – när man direkt kan gå till det primära – skolindustrin själv.
2. En ny ekonomisk elit har uppstått som har berikat sig genom skattepengar. Krisåret 2020 tjänade exempelvis Academedias vd Mikael Strömberg 10,3 miljoner och ägde samtidigt aktier i sin skolkoncern för mer än tio miljoner. Jag skulle nog säga att ett viktigt valrörelseinslag från kritikerna av marknadsskolan faktiskt vore att överallt och hela tiden hänga ut dessa verkställande direktörer inom skolindustrin. Lågavlönade städerskor och taxichaffisar bidrar till dessa absurda vd-löner.
3. Politikerklassen och den ekonomiska klassen har i vissa avseenden smält samman när det gäller skolfrågan och det gäller särskilt moderaterna, där flera före detta toppolitiker numera sitter i ledningen för olika skolkoncerner. Ingen tycks ens reagera över att friskolornas vd Ulla Hamilton samtidigt sitter som moderatpolitiker i fullmäktige i Stockholm. Hon sa nyligen i en intervju att hon inte deltar i omröstningar om skolfrågor. Men man har ju en stark känsla av att hennes vd-karriär har viss betydelse för hur de egna partikamraterna ställer sig i frågor som rör till exempel vinster för skolföretagen.
Även från socialdemokratin har flera tunga namn genom åren strömmat över till skolmarknadens högsta olymp. Den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt var således från början drivande i startandet av friskolor – och privata alternativ i välfärden överlag – och var en tid faktiskt ordförande i Friskolornas riksförbund. På sin ålders höst ångrade han sig dock – och meddelade till slut följande:
”Jag vet inte hur vi tänkte, men det blev fel med valfriheten i skolan. Problemet är likvärdigheten. De duktiga eleverna söker sig till samma skolor, det gör att de halvbra skolorna dräneras på bra elever, och dras ner till fler och fler problemskolor. Det måste dagens politiker våga sätta stopp för.”
Under nästan tre årtionden, från 90-talet till ganska nyligen, har jag stått häpen över att socialdemokratin aldrig vågat rikta någon hård kritik mot marknadsskolan. Nu tycks det äntligen ha ändrat sig.
4. Ändå är det naturligtvis den fjärde konsekvensen av friskolornas expansion som är det största problemet: att det bidrar till ökad segregation. En på tok för generös skolpeng till friskolorna i kombination med ett så kallat fritt skolval som gynnar barn med resursstarka föräldrar, ökar segregationen. Skolvalet förstärker segregationen, konstaterade en av forskarna i SVT:s skolutfrågning.
Med all sannolikhet kommer skolfrågan att bli central under hela den kommande valrörelsen. Och det är ingen tvekan om att den växande kritiken mot att vinstmotiv tillåts styra så mycket av skolan redan har fått vissa effekter. De borgerliga partierna är faktiskt bleka i dessa frågor och rentav en smula osäkra. De vet att en majoritet av de egna väljarna har börjat inse problemen som aktiebolag och vinstmotiv skapar.
Men det är märkligt att borgerligheten så helt har tappat det konservativa arv som en gång i tiden satte antikommersiella ämbetsmannaideal och allmän redlighet så högt. Konservatismen på den borgerliga kanten har helt trängts ut av en doktrinär marknadsliberalism – och dröjer egentligen bara kvar i korståget mot bus och stök i skolan. Konservatism i det lilla – nyliberalism i det stora.
