En majoritet i Sveriges riksdag är således för att med ett penndrag föra in Sverige i Nato. Nu fattas bara Socialdemokraterna också, så uppnås en ”blocköverskridande” överenskommelse. Men än så länge håller sossarna emot. I retoriken. Att det sedan är just den löfvenska regeringen som närmat sig Nato och USA mer än varenda borgerliga regering vågat sig på av opinionsskäl ska vi liksom bortse från i den politiska debatten.

Utrikes- och försvarsministrarna påtalar således att de minsann inte alls är för ett Nato-medlemskap och att borgarna nu med Sverigedemokraternas hjälp skapar oreda i säkerhetspolitiken.

Men den stora oredan är det försvarsminister Peter Hultqvist (S) som stampat fram. Men dalmasens kraft motsatte han sig – uppbackad av sin statsminister – att Sverige skulle skriva på förbudet mot kärnvapen. Han stampade därmed i praktiken ut Margot Wallström (S) som utrikesminister och fick sig en mer anpasslig ersättare. Spelet var inte vackert. Olof Palme, Alma Myrdal och Inga Thorsson ska vara tacksamma att de inte får uppleva sina efterföljandes agerande.

Svensk historia vad gäller kärnvapen och FN inleddes när Indien 1955 föreslog FN att alla ”kärnvapenexperiment” skulle upphöra var Sverige inte sena att stötta. Några år senare kunde FN ta beslut att ”fördöma alla kärnvapenprov”. Även när det nu utarbetade förslaget till förbud för kärnvapen utarbetades låg Sverige på, ingen kunde tro att Sverige skulle backa i slutskedet. Kampen fördes i regeringen. Den falang som inte ville skriva på vann. Den andra falangen, där troligen de gröna statsråden ingick, höll käften.

Att miljöpartisterna i regeringen gjorde det är helt bisarrt. Partiet har ett tjockt knippe rötter till fredsrörelsen. Partiet bildades till stor del på fredsrörelsens grund.

Nedmonteringen av Berlinmuren skapade hopp om fred. Vi var många som verkligen såg öppningar på väg mot fred. Sovjetimperiet och Warszawapakten, som bildats som svar på Nato, upplöstes 1991. Vi var många som drog en suck av lättnad. Kärnvapenhotet var över. Freden skulle byggas.

Men vi som trodde detta bedrog oss. Allt fler länder har skaffat kärnvapen, det finns över 14 000 kärnstridsspetsar, av vilka drygt 3 700 förra året var utplacerade och operativa. Nästan 2 000 står redo att avfyras med kort varsel. Och världens militärutgifter ökar. De uppgår till mer än 17 000 miljarder kronor. 2018 stod USA för 35 procent, Kina för 13 procent, Ryssland för 3,8 procent. De tre största Natoländerna i Europa – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – stod gemensamt för 8,5 procent.

De flesta rustar upp. Tittar på varandra och rustar upp. Pengar som borde gå till social välfärd och god infrastruktur sugs till vapenindustrin. Också Sverige rustar upp. Miljard efter miljard sugs in i det militära. Flera partier, snart en majoritet i riksdagen, vill att vi i vårt land ska lägga två procent av BNP – vilket motsvarar närmare tio procent av statsbudgetens utgifter – på försvaret. Vi är med i en upprustningsspiral. De borgerliga och SD ligger i fronten, kräver ständigt mer.

Vapenlobbyisterna gläds, det militärindustriella komplexet gläds. En del medier gottar sig åt hotbilder, vräker ut rubriker, deltar hejvilt som krigshetsare. Som om det inte var illa nog som det är. Politiker som levt i skuggan i så många år – försvarspolitiker hade under flera årtionden samma låga status som kulturpolitiker – har hamnat i centrum och över detta tycks de vara euforiska. Så vi lever på krigsfot i fredstid. Borgerligheten vill brassa på än mer. Och var så säkra, när beslut är taget i riksdagen om att en regering med ett penndrag kan föra in Sverige i Nato så upphör debatten lagom till nästa val. Det är så smyganslutningar sker.