Svenska Dagbladets ledarsida är ju alltid öppen för den som fallit i onåd. 

Men mer troligt är att han sugs upp av den lukrativa näring som finns precis mittemellan marknad och politik. Friskolorna? Eller någon av de pr-byråer som arbetar på deras uppdrag? 

Klart är att många känner stor tacksamhet till PM Nilsson. Han har varit dem behjälplig i att kantra politiken bort från en socialdemokrati som skrämmer slag på dem, även om denna socialdemokrati egentligen inte hotat deras vinster på allvar de senaste… decennierna? 

Titta bara i kommentarerna under hans inlägg. Så många som hyllar hans insats, hans kapacitet. Det är översvallande. Det kommer att trilla in otaliga jobberbjudanden. Garanterat. Alla vet också att den som anlitar PM Nilsson får en direkt lina till Sveriges statsminister. Tjänster kan upphöra, relationer är mer beständiga. 

Statssekreterare var en första belöning.

Nästa uppdrag blir en fortsättning.

Vi kanske tjatar om PM Nilsson på den här ledarsidan, men det är för att hans ideologiska resa säger så oerhört mycket om hela borgerligheten och dess vilja att kompromissa med nästan allt för att kunna tillgodose sig SD-mandaten.

Vi upprepar:

Han har agerat som en mäktig kraft för att normalisera SD och, som en direkt följd, det blåbruna samarbetet. 

Han är en av de avgörande opinionsbildarna för detta skifte. 

Han är en av arkitekterna.

Han gjorde rasismen rumsren. 

Vi till vänster ska memorera den här historieskrivningen, för vi behöver ha den med oss när PM Nilsson så småningom återuppstår i ny skepnad.

• 2014 hände något med honom. Han svängde. En lika cynisk som pragmatisk kalkyl hade utförts. Det har journalisten Ida Ölmedal, då medarbetare på Dagens Industri, berättat om: ”Nu ville han strama åt flyktingpolitiken och propagerade för tiggeriförbud med hänvisning till svenska folksagor. Samtidigt manade han näringslivet att samtala med Sverigedemokraterna för att forma det i borgerlig riktning.”

• 2018, strax före valet, intensifierade han sin kampanj. Då hette det att vi måste ”integrera” SD,  att ”avståndstagandet är så hårt och oresonligt” och ”för att förstå ett parti måste man prata med dess företrädare och ledning”.

• 2022 tog han verkligen av sig handskarna. ”Det är lätt hänt att tro att Socialdemokraterna är något annat än de är. Slavmentaliteten breder ut sig kring deras maktinnehav. Det underlättas av en kombination av skickligt bländverk och undergivenhet hos de härskande klasserna i byråkratin, medierna och näringslivet.” Så skrev han i januari 2022. Liberalen som bortblåst. Formuleringar som hämtade direkt från de sverigedemokratiska trollfabriker som Dagens ETC avslöjat. Och bara dagar senare mindes han stormningen av Kapitolium – genom att kritisera Socialdemokraterna, eftersom att dess ledande företrädare framhållit att Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin. 

Det kroniska ålfisket är på sätt och vis en naturlig, karaktärstrogen handling. Det handlar om privilegier. I grunden samma som har fått honom att överge sin tidigare aversion mot SD och applådera partiets vitbok och försöka mästra Willy Silberstein om att Sveriges judar inte alls behöver frukta partiet med grava antisemitiska problem. 

Det är den kalla inställningen till samhället han nu tar med sig. 

Det kanske blir fruktansvärt för många. 

Men det blir underbart för mig och andra som är som jag.