Ledare: Bidragen går till företag i stället för till arbetslösa

I sin moderna allians-återfödelse efter valet 2006 har arbetslinjen blivit en mer oklar retorisk galge att hänga upp rader av förändringar på arbetsmarknaden på. Vittspridd kritik har riktats mot den borgerliga alliansen för att de försöker dölja sakpolitiken genom att använda innehållslös retorik. ”Det ska löna sig att arbeta” och ”ordning och reda i statsfinanserna” betyder ingenting, eller kan snarare betyda vad som helst.

Även om det till stora delar fortfarande är oklart vad alliansen faktiskt menar med arbetslinjen rent konkret så är en sak helt klar. Arbetslinjen har misslyckats. Den höga arbetslösheten har inte gått ned, ungdomars situation på arbetsmarknaden har förvärrats, stora grupper i samhället står helt utan stöd eller försörjning, långtidsarbetslösheten har ökat både i längd och i antal personer som drabbas, lönerna har utvecklats långsammare än prisökningen och de omfattande förändringarna i de sociala skyddsnäten har på arbetsmarknaden lett till ökade skyldigheter och förlorade rättigheter.

Allt det här är inte åsikter. Det är väl bestyrkta faktum. Frågan är om medborgarna, likt alliansen, tycker att det är en riktig och positiv utveckling av vårt samhälle. Det är inte många som i realiteten har fått mer ”pengar i plånboken”. Siffran på kontot kanske är större än tidigare när lönen kommer in, men pengarnas värde har samtidigt sjunkit. Då får vi i stället räkna det vi ägde gemensamt som vi nu inte äger längre. Det som fortfarande privatiseras. Det som säljs till lägstbjudande. Det som skärs ned. De skyddsnät som tas bort. Den så kallade svenska modellen som inte längre finns.

Bidragen finns kvar, men har blivit ekonomiska bidrag till företag i stället för att riktas till dem som behöver dem för att klara av den mest anspråkslösa vardagsekonomin. Hur många bekanta har du som har fått höra av en arbetsgivare att de tyvärr inte kommer att erbjudas tjänsten som de har sökt för att de inte har varit arbetslösa tillräckligt länge för att företaget ska få statsbidrag? Hur många av dina bekanta har fått sämre arbetsvillkor eller har fått gå med lägre sysselsättningsgrad för att få behålla jobbet de senaste åtta åren? Det är sannolikt fler än du tror.

Den enskilda arbetssökande skuldbeläggs för att inte försöka tillräckligt mycket, trots att sanningen är att många arbetsgivare har funnit det mer lukrativt att sälja fas 3 och andra statsbidragsgivande tjänster till staten än att syssla med sin tidigare huvudnäring.

Bidragstagarna har därmed blivit den övre medelklassen och överklassen. De som äger och som har kapital. De som på senare år med hjälp av regeringen har gjort sin förtjänst på nedmonterad välfärd, beskuren arbetsrätt och enskilda människors utsatta situation. Entreprenörerna. Superhjältarna.

Den första september skärptes kraven på arbetssökande som har a-kassa. En lång rad nya skyldigheter och straff infördes. Om den arbetssökande bland annat ”förlänger tiden i arbetslöshet” genom att tacka nej till arbete så kan rätten till ersättning från a-kassa förloras helt. Det betyder att det nu är fritt fram för arbetsgivare att sänka arbetsvillkoren till absoluta minimum utan att arbetskraften får protestera. Det innebär en brytpunkt i samtiden där alla de tryggheter som arbetarrörelsen kämpade för under det förra århundradet nu kan upplösas. Det är en dimension som det saknas debatt om. Det är kraven på arbetsgivare och företag som borde skärpas – inte kraven på dem som kämpar i en allt hårdare motvind.

Martin Tverling