När det kommer till IS, duger varken förklaringar som säger att det är USA som skapat dem eller att det är islam som skapat dem. Det står klart att IS har skapats i efterdyningarna av USA:s och Storbritanniens krig mot Irak där uppemot 600 000 irakier dödades bara de första åren. Därtill har vi det totala upplösandet av Syrien med Assads mördande av åtminstone 240 000 människor. Efter en tid full av västerländsk imperialism, inhemsk diktatur, fattigdom, terror, tortyr i fängelser såväl i Syrien som i USA-styrda Abu Gheir, Guantanamo eller mörka hål runt om i Europa, vad förväntade vi oss? Att något vackert skulle stiga upp som en fågel Fenix ur askan?

De demokratiska krafterna finns förstås, de visade upp sig under den arabiska våren. Men de mördande krafterna, såväl de jihadistiska, diktatoriska som militära, har fått övertaget på många håll. Krigen i Irak och Afghanistan kallades kriget mot terrorismen men skapade ett monster långt värre än al-Qaida. Ockupationen skapade sekterism, och IS utnyttjade möjligheten att slå en kil mellan sunniter och shiiter, för att få med sig människor i sitt mördande. Men vi måste också minnas att så sent som bara för någon månad sedan demonstrerade sunniter och shiiter tillsammans mot sekterismen, mot korruption och för demokrati i Bagdad. Det är när det handlar om orättvis allokering av resurser som etnicitet eller religion blommar upp.

Etnicitet, religion och kultur måste förstås i sin politiska och sociala omgivning. Men ingenting av detta betyder förstås att det var USA eller Israel som stod bakom attackerna i Paris eller ”skapade IS”. Salafisterna i IS, precis som alla andra, har en förmåga att välja vad de gör.

Dagen före bomberna och skjutningarna i Paris mördade IS åtminstone 41 personer i Beirut. IS är framförallt muslimmördare och mördare av minoriteter i Mellanöstern. Enligt en FN-rapport från 2014 mördade IS det året över 9 000 muslimer, såväl shiiter som icke-lojala sunniter. Det innebär inte att vi inte får känna sorg och ilska över det som hände i Paris, utan tvärtom att vi ska känna så här när folk drabbas av samma våld, till och med av samma grupp, varhelst på jorden det händer. Allt annat är hyckleri och avhumanisering, som får marginaliserade ungdomar i Europa att tro att de enda som kan ge dem deras humanitet tillbaka är IS. Det finns förstås en psykologisk förklaring till att man känner mer när man identifierar sig med offren och när händelsen geografiskt ligger nära en. Men man kan öva sig i att känna och identifiera sig med andra längre bort, att göra det geografiska avståndet emotionellt kortare. Många av oss har rötter i Mellanöstern, och när en bomb smäller i våra länder eller grannländer låter explosionen lika högt i våra öron som den i Paris. Vi måste ha ömsesidig förståelse. De som säger att det som händer i Paris händer varje vecka på andra ställen saknar inte känslor. Tvärtom, de känner kanske till och med mer, för de har kanske läst om händelser du bara bläddrat förbi.

Det som hände i Paris är fruktansvärt fel, sorgen sitter i kroppen, men det är inte förvånande. Det pågår ju ett krig. Men väst är vant att få utöva sitt mördande på andras kontinenter. Glöm inte Obama, fredspresidenten som mördar via drönare för att slippa få blod på sina fingrar och på sitt Nobelpris.  Det är stadigt krig i denna värld, det är därför det inte märks. Väst, Ryssland, Saudiarabien styckar sönder fattigare länder mellan sig. Flyktingar sköljs upp på Lesbos stränder. När har det någonsin varit fred?

Nu utpekas åter muslimerna, men terrorn har ingen hudfärg, ingen favoritreligion. Om den har någon i Sverige så är den snarare vit, tänk bara på brända asylboenden, Trollhättan, Kärrtorp, Malmö, Mangs, Lasermannen. I USA är högerextremistiskt våld dubbelt så dödligt som jihadistiskt.

Terrorismen bekämpas genom att man går till dess materiella förutsättningar och rötter och klipper av där. Framförallt får man aldrig någonsin härma den, slå en kil mellan Europa och muslimerna. IS ideologi, men även rasisternas, baseras ju på detta, och kommer därför bara att förstärkas av den politik som nu förmodligen väntar runt hörnet. Vi går en mörk tid till mötes, men de mörka krafterna är inte oövervinnerliga.