Den amerikanska fattigdomen är
så mycket värre,
så mycket mer
beklämmande än annan fattigdom
därför att de enorma rikedomarna belyser
den med en så fruktansvärd obarmhärtighet:
Den här tandlösa käften på en uteliggare
på Beacon Street
i hamnstaden San Pedro har brutalt
brutits upp och öppnats av Amerikas
förmögnaste familjer
som dragit ut alla hans tänder.
Kvar är ett par irrande ögon.
Han ropar åt mig att fara åt helvete,
sen lägger han sig
ner under eukalyptusträdet igen.

Den globala kapitalismen är ingen abstraktion:
Den är till exempel en gigantisk hamn
i en kalifornisk bukt
där planetens rikedomar lastas av och på
i det stora ojämlika bytet
mellan den fattiga världen och den rika.
Hamnen i Los Angeles är ett svalg.
Den sväljer ner biosfär,
naturresurser och mänskligt arbete
och skiter ut det över en ny kontinent.

En pelikan stirrar ner i det smutsiga vattnet.

När jag åker över den höga bron
är det som om matrixprogrammet avslutas:
Jag blickar ut över en planet av
lyftkranar, fartyg, oljeraffinaderier,
pråmar, lastbilar och containrar i olika färger.
Men inga människor, bara maskiner.
Solen är på väg ner i Stilla havet.
Snart tänds lamporna längs
kajer och vågbrytare.
Horisonten därute trär sin allt finare nål
genom några ankrade oljetankers.
Men på Beacon Street,
på trappan till Harbour View House
sitter en svart kvinna och gråter hejdlöst
och en ung kille ligger i kataton
ställning snett över trappan
och stirrar framför sig med död blick.
Jag ser dem på ett par kilometers håll
från brons högsta utsiktspunkt
därför att de stannat kvar i mig
sen jag såg dem igår.

Jag kliver in i den stora lokalen
på sjunde gatan,
en tv står ekande på och några mycket
trötta slitna män väntar på jobb:
De utför de värsta jobben,
tar hand om oljespillet, kemikalierna,
allt det onda som den enorma hamnen
vill göra människan.
Fackklubben har mycket att göra.
Bolagen hyr in folk som inte är med i facket
och de måste hela tiden protestera,
bråka, strejka och Amerika
har inte förändrats på de 100 år
som gått sedan Joe Hill gick precis här,
intill den då växande hamnen:
Han var sekreterare i den
lokala strejkkommittén och kanske inte så olik
Ruben T Hurtado som skakar på huvudet
framför mig men ändå ler.

Det är inte Amerika, det är kapitalismen.

I 5 000 år vadade vid dessa stränder
indianerna ut i vattnet.
Sedan kom den vite mannen
men det var inte den vite mannen
utan en ny princip som anlände.
Den principen svepte bort stammarna
som stammar på avverkad skog.

Det har knappt kommit något regn alls
på flera år i delstaten.
Indianerna har upphört med sin regndans.
De knyckiga rörelserna hos de
tjackskadade på Beacon Street
räcker inte för att framkalla regn.