Ledare: Barnen måste bli hörda

Det är kyndelsmäss i kyrkan – kyndel betyder bloss, alltså ljus, och förr välsignades ljusen, de återvunna och omstöpta ljusstumparna från julens myckna ljuständande. Man välsignade dem inte bara för att de skulle brinna klart utan främst för att de skulle föra med sig hemtrevnad och husfrid och naturligtvis för att de inte skulle orsaka någon vådabrand. Den traditionen är väl knappas särskilt levande uti i stugorna, jag har i alla fall aldrig blivit ombedd att välsigna några ljus men jag skulle göra det om någon frågade. Hemtrevnad och husfrid är viktiga ting. 

I skarp kontrast till det står BRIS rapport om skilsmässobarn. Lyssna på mig heter den. Barnen som pratat med BRIS återkommer till att ingen lyssnar på dem. De får träffa kuratorer och socialarbetare och folk på familjerätten men de känner sig ändå inte lyssnade på – och allra minst lyssnar föräldrarna. Inte vågar eller orkar de säga så mycket till sina föräldrar heller. En skilsmässa föregås ofta av bråk och gräl, men grälen efteråt kan vara lika intensiva, i synnerhet för barnet som hamnar mitt i eftersom grälen för det mesta handlar om just barnet – vem som ska betala för vad, var han/hon ska bo när och så vidare. Som frånskild med barn väcks det dåliga samvetet hos mig. Inte för att vi grälar i och för sig, inte nu efter sju år. Det var värre de första åren.