Så var julen över och med den även det årliga skuldbeläggandet av kvinnorna som fixade julmyset. Sluta vara martyrer skrev Sakine innan jul och menade att ingen tackar kvinnorna för att de sliter ut sig för familjen och att kvinnor behöver sluta ta på sig allt ansvar så att de inte påverkar sina döttrar negativt. Anna E Nachman tog det ett steg längre och kallade kvinnor för tyranner som styr över julen och hemmet. Ingen av dem gav en tanke åt männen som ansvarslöst låter kvinnornas slit få fortsätta.
Men det är det gamla vanliga budskapet där vi kvinnor uppmanas att ta ansvar för vårt eget förtryck och vår position. Det är nämligen alltid vi som ska förändra oss. Flickor uppmuntras bli mer som pojkar och kvinnor ska helst vara mer som män. Vi ska ta för oss, inte ta så jäkla mycket hänsyn hela tiden, lära oss att säga nej och sätta ner foten. Sluta passa upp och inte vara så omhändertagande. Är vi missnöjda med att vi får göra allt så ska vi göra nåt åt det. Vill vi att männen ska ta mer ansvar så ska vi ta mindre.
Problemet är att det här resonemanget lägger skulden på den som minst förtjänar det medan han som sitter på arslet återigen får gå fri utan krav på ansvar. Och gissa vem som får bära hundhuvudet när det inte blir som det ska? Vem granskas av släkten när syltan fattas på julbordet? Vem blir barnen besvikna på när pepparkaksbaket uteblir och julklapparna inte blev lika genomtänkta som förra året? Ledtråd: inte lilla pappa iallafall!
Kvinnorna julpyntar för glatta livet och blir utbrända på kuppen. Detta är såklart ett stort problem som går igen, inte bara under jul och andra högtider, utan även i vardagen. Varför ställer de upp på det då? Jo, för att männen inte gör det. Män får slappna av och strunta i kraven. Man rentav lyfter deras bristande engagemang som någonting positivt, någonting som kvinnor borde ta efter. ”Kom igen nu tjejer, slappna aaaaav. ” Ribban läggs alltid efter männens behov och kvinnor förväntas anpassa sig efter deras standard eller göra det som krävs på egen hand.
Samtidigt som alla ju vill ha det mysigt och hemtrevligt. Så någon måste ju fixa det och denna någon blir alltid lilla mamma. Mannens passitivitet blir ett maktuttryck, om han inte gör något så gör någon annan det och då slipper han.
Så vi faller in i vår tilldelade roll för att det är enklast så, för att det blir bättre då. För att gör vi inte det så blir det bara skit. Det passerar ofta obemärkt men skulle alla kvinnor helt sonika skita i att agera projektledare för julen eller andra högtider så skulle det uppstå förvirring. Stämningen skulle förändras. En oro och förväntan skulle lägga sig som ett tjockt täcke i luften och männen skulle stå helt handfallna. Iallafall där och då. Kanske skulle de fatta galoppen lagom till nästa år, men vem var beredd att offra julstämningen nu?
Problemet är dock inte att kvinnor tar ansvar. Problemet är att det bara är kvinnor som förväntas ta det. Och det kommer vi inte åt genom att återigen skuldbelägga oss för det.
