Imorgon kommer riksdagen att fatta beslut om den nya lagen. Målet sägs vara att migrationspolitiken ska vara ”långsiktigt hållbar, med ett humant, rättssäkert och effektivt regelverk”.
Men remissinstanserna har inte varit nådiga i sin kritik som menar att lagen tvärtom kommer vara allt annat än rättssäker och human. Flera ifrågasätter både det juridiska regelverket men också påståendet att försämringar och otrygghet ska leda till ett ”humant” system. Det är givetvis mumbojumbo i politiskt språk.
Hade något annat förslag fått så mycket kritik under en remissrunda som den om utlänningslagen hade den med stor sannolikhet inte gått vidare. Men visst, det här är bland annat ett resultat av januariöverenskommelsen. Men inte bara, Morgan Johansson (S) med flera vill ha en lag som avskräcker människor från att söka asyl i Sverige. Integration och vad som är humant är helt enkelt sekundärt.
Nu kommer förslaget att klubbas igenom i det tysta, protesterna har sedan länge tystnat, det tycks vara lönlöst för många när majoriteten av riksdagens partier står bakom förslaget.
Vad vi nu ser är ett systemskifte där tillfälliga uppehållstillstånd blir huvudregel för de flesta asylsökande istället för permanenta tillstånd var vanligast innan 2016. Det här påverkar i sin tur möjligheten för familjer att återförenas eftersom den som får tillfälligt uppehållstillstånd ställs inför höga krav på försörjning. Den sökande måste kunna försörja både sig själv och de familjemedlemmar som hen önskar återförenas med.
Därför placerar sig Sverige numera i EU:s bottenliga när det gäller tillståndens längd och möjligheterna till familjeåterförening.
Förutom att lagen kommer att slå hårt mot människor från andra länder, kommer den öka den psykiska ohälsan och försämra möjligheten till integration. De sakerna hänger ihop.
Nyligen skrev över 100 forskare en debattartikel i Göteborgs-Posten om oron att barn, kvinnor och män som drabbats av krig och våld kommer att leva i permanent osäkerhet och att det kommer att försvåra läkningsprocessen:
”Forskning visar att tillgång till och stöd från familj och närstående är av stor vikt efter traumatiska händelser.”
Jag har svårt att se hur man kan intala sig själv att familjesplittring är av nödvändigt ont. Familjer som separerats under flykt riskerar alltså att fortsätta tvingas leva åtskilda.
Men det här handlar inte enbart om flyktingar utan i lika stor utsträckning om oss andra, om hur vi ser på solidaritet och vilket samhälle vi bygger.
Generös flyktingpolitik ger ringar på vatten. Ett öppet samhälle som ger människor en ärlig chans till ett tryggt liv är ett samhälle som värnar de svaga.
När vi lever och andas solidaritet ser vi den som behöver hjälp och stöd vid förlust, vid sjukdom, vid arbetslöshet, vid flykt. Ett samhälle som välkomnar flyktingar är ett samhälle som är humant även mot andra. När vi sparkar neråt mot en grupp kommer det snart vara någon annans tur.
Utvecklingen hit har gått i rasande fart. Vi var många som protesterade 2015 och 2016. Då fick vi höra att de lagarna som infördes då bara var tillfälliga. De progressiva riksdagsledamöterna sa åt oss att lugna ner oss. Idag är samma riksdagsledamöter tysta. Jag tänker på dem som grät när de såg bilden på den syrisk-kurdiske pojken Alan Kurdis livlösa kropp på stranden. Samma personer är nu beredda att trycka på knappen för inhumanare flyktingpolitik.
Till riksdagsledamöterna vill jag bara säga, gå inte på känslor, det är en rädsla som ligger bakom den här nya politiken. En idé om att de som kommer hit är många och annorlunda än oss. Vänd dig istället till forskning och fakta. Lyssna på de tunga remissinstanserna.
Det finns stunder i politiken som är avgörande. Detta är en sådan tid.
