Peter Swedenmark: Avgång för luciatåget

Jag minns luciafiranden i källarlokalen där vi undervisades i första klass. Alla hade vita särkar, utom Lelle, för han kom från en dysfunktionell familj. Så sa man inte då, och särskilt inte barnen. Ingen fixade Lelles gympakläder eller såg till att han hade en stjärngossestrut när han gick hemifrån på luciamorgonen. Några år efter skolan sågs Lelle bland andra missbrukare nere vid ån eller i Hedbergska parken. Han dog i unga år efter en alkoholrelaterad olycka. Det var bara tur att inte fler strök med i samma veva.

På sjuttiotalet var det en våldsam debatt om luciafirandet. Det hela hade utvecklats till en ren skönhetstävling, menade en del kritiker. ”Rösta på sjuan, hon är snyggast.” Och visst var det så att segerchanserna var större om man var blond. På några håll lanserades grabbar som luciakandidater, vilket fick rektorn att tala om traditioner och nordiska sedvänjor. En del vänstertidningar avvecklade luciaomröstningar. Men till sist gav kritikerna upp och engagerade sig i Vietnamrörelsen eller mot Chilejuntan. Lucia, i regel blond och blåögd, fortsatte att skrida fram medan ljusvakten med en blöt handduk gick två meter bakom.