Jag minns luciafiranden i källarlokalen där vi undervisades i första klass. Alla hade vita särkar, utom Lelle, för han kom från en dysfunktionell familj. Så sa man inte då, och särskilt inte barnen. Ingen fixade Lelles gympakläder eller såg till att han hade en stjärngossestrut när han gick hemifrån på luciamorgonen. Några år efter skolan sågs Lelle bland andra missbrukare nere vid ån eller i Hedbergska parken. Han dog i unga år efter en alkoholrelaterad olycka. Det var bara tur att inte fler strök med i samma veva.
På sjuttiotalet var det en våldsam debatt om luciafirandet. Det hela hade utvecklats till en ren skönhetstävling, menade en del kritiker. ”Rösta på sjuan, hon är snyggast.” Och visst var det så att segerchanserna var större om man var blond. På några håll lanserades grabbar som luciakandidater, vilket fick rektorn att tala om traditioner och nordiska sedvänjor. En del vänstertidningar avvecklade luciaomröstningar. Men till sist gav kritikerna upp och engagerade sig i Vietnamrörelsen eller mot Chilejuntan. Lucia, i regel blond och blåögd, fortsatte att skrida fram medan ljusvakten med en blöt handduk gick två meter bakom.
En del nationalister fruktar att den urgamla seden med ljusdrottningen ska försvinna i det mångkulturella Sverige. Men så urgammal är nu inte seden. Det var år 1927 som en tidning utlyste den första luciatävlingen. Före det firades knappast lucia.
Jag blir rörd av att höra Sankta Lucia-sången. Doften av stearin blandas med fladdrande ljus och höga toner och formuleringen ”tunga fjät”. Har man sjungit denna sång i Vaplan och Vivsta sedan år 1021? Icke så. Melodin bygger på en italiensk sång om stadsdelen Sankta Lucia i Neapel i Italien. De svenska texterna skrevs på 1920-talet så traditionen är inte alls så gammal.
Luciafiranden är dock numera en svensk tradition, även om den inte kan härledas till Hedenhös. Och som med många av traditionerna finns starka influenser från andra länder och kulturer.
Jag känner en fyraåring från Aleppo i Syrien som nu övar på luciasången på förskolan och stolt visar upp det batteridrivna ljuset. Ingen från andra länder har en hemlig dröm om att stoppa luciatågen och jaga iväg stjärngossarna ut i vinternatten. Däremot vill många sent ankomna gärna kliva in i tåget. Precis som vi som är födda i Medelpad med glädje kan delta i newroz i mars månad, när det kurdiska nyåret inleds.
Kritiken som numera framförs mot luciafiranden bottnar i regel i att man befäster stereotypa könsroller. Det ligger ju något i den synpunkten. Därför blir jag glad om andra än ljuslockiga flickor får bära kronan.
Glad lucia, förresten!
