Ledare. Göran Greider.

2018-04-11 03:00

Att Svenska akademien nu krisar är utmärkt

Frostenson har upphöjts till ett kvinnligt geni i en statusfixerad kulturell värld som definierats av manliga genier och ett djupt avpolitiserat litteraturklimat har låtit det ske. Att rösta ut en sådan författare från akademien vore att hugga huvudet av en monarki, och det är förstås svårt. 

I höstas var jag på Södra teatern när ett stort antal kvinnliga skådespelare läste upp vittnesmål om sexuella trakasserier från ett #metoo-upprop. Det blev till ett slags både gripande och upprörande samhällsteater. Jag skrev om det på denna sida. Men i samma ledare noterade jag något annat: Stämningen under minglet före uppläsningen.

Folk stod då i baren och foajén och gav varandra de sedvanligt värderande statusblickar som berättade om vilket värde på kulturbörsen de närvarande hade. Genier av olika kön siktades i vimlet. Människor utan status stod mer för sig själva. Självaste drottningen och kronprinsessan anlände ju till slut den där kvällen, och känslan var att allt det hierarkiska elände – roten till trakasserier och övergrepp – som det snart skulle vittnas om från teaterscenen pågick för fullt innan evenemanget gick av stapeln!

Slutsats: Kulturvärlden är oftast allra sämst kallad av alla instanser att begripa och analysera status och hierarkier i våra samhällen, eftersom många som verkar där förefaller vara mera besatta och jagade av prestige än de flesta andra yrkesgrupper. Förmodligen är det till stor del oundvikligt. Otrygga anställningar, nervösa konstnärliga trender och den principiellt obotbara bristen på objektiva måttstockar för vad som är god konst förstärker alla onda cirklar. Här härskar ett stort mått av godtycke och ovanpå det rena rama kommersen. Därför kommer det aldrig att finnas någon rättvisa i den kulturella världen.

 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

När Svenska akademien inför ögonen på oss alla störtar samman i grus och aska orkar jag inte längre känna någon skadeglädje över att en icke-transparent statusmotor i kultursfären krisar – utan bara sorg över att auran kring det som i slutändan varit kanske det viktigaste i mitt liv – litteraturen, böckerna – börjar likna ett lysrör vid slutet av sin levnadsbana: Det blixtrar, slocknar och tänds, för att slutligen helt ge upp. Jag tröstar mig med att det bara är auran som krånglar, inte litteraturen själv.

De ledamöter som i förra veckan lämnade akademien uppger att de gjorde det för att de inte stod ut med att en omröstning i detta slutna sällskap resulterade i att en av ledamöterna tillåts sitta kvar på sin stol. Det gäller förstås poeten Katarina Frostenson. Via henne och hennes make, Jean-Claude Arnault, kan uppgifter om vem som ska få Nobelpriset eventuellt ha läckt ut. Men mer graverande är att hon suttit med och beslutat om anslag till den lilla kulturinstitutionen Forum som Arnault drev och som Frostenson tydligen är hälftenägare i. Den oberoende advokatutredning som akademien själv beställt kom fram till att akademien borde polisanmäla Forum. Men det skulle ha inneburit att misstankar om oegentligheter kunde riktas mot en av den svenska litteraturens främsta ikoner.

Det borde vara självklart att den som uppenbart är skyldig till jäv självmant ska lämna en verksamhet, eller rakt av avskedas. Så varför röstade inte samtliga akademiledamöter för en uteslutning? Tja, akademien har lite av samma roll för många i kulturvärlden som kungahuset har för nationens monarkister: Den måste värnas, till varje pris. Den står över tiden själv. En annan förklaring som förts fram av ledamöterna själva är att de anser att det är för drastiskt och så att säga inte rättssäkert att utesluta någon utan att någon rättslig dom föreligger. Men för utomstående framstår det ju som långt mer drastiskt och äventyrligt att låta Frostenson sitta kvar.

En tredje förklaring kan mer direkt ha att göra med det där förbannade statustänkandet. I årtionden har Frostenson varit landets mest hyllade poet. Genom åren har jag häpnat över att inte ett kritiskt ord någonsin har uttalats om hennes poesi. Jag kan inte minnas en negativ recension. Hyllningskören har varit bedövande och präglats av rena flockbeteendet. Ett litterärt system, med de stora kultursidorna i spetsen, har utsett Frostensons poesi till norm. Hon blev en ikon för den litteratursyn som kanoniserades i den högsta litterära kasten från och med 80-talet och framåt. Flera av hennes största påskyndare sitter dessutom i akademien.

Frostenson har upphöjts till ett kvinnligt geni i en statusfixerad kulturell värld som definierats av manliga genier och ett djupt avpolitiserat litteraturklimat har låtit det ske. Att rösta ut en sådan författare från akademien vore att hugga huvudet av en monarki, och det är förstås svårt.

Att Svenska akademien nu krisar är utmärkt och på sikt bra för svensk litteratur. Den litterära och även ekonomiska makt (stipendier och priser) som förvaltats av en uråldrig och sluten institution med kungen som högste beskyddare gungar till. Det enklaste nu vore att förnya stadgarna, byta ut samtliga ledamöter och inte låta dem sitta mycket längre än vad regeringar brukar få göra.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter