Emma Klingvall: Att leva efter normen eller stå emot

I mina tonår hade jag en bild av hur min framtid som feminist skulle se ut. Bilden av att leva jämställt var för mig mer svartvit då än vad den är nu. För mig var det inte självklart att livet skulle levas i en heteronormativ tvåsamhet, med en man och barn och hela paketet. Trots att jag ständigt var förälskad i killen jag var ihop med eller ville bli ihop med. Min bästa tjejkompis och jag friade till varandra i ett något berusat ögonblick och kom fram till att även bästisar kunde vara förlovade och bära ringar med varandras namn i och lova varandra evig vänskap och trofasthet. Jag tycker det var lite lagom härligt kontroversiellt. Vi hade också en vision att om vi mot förmodan inte skulle hitta männen i våra liv kunde vi leva tillsammans i ett stort hus på landet. Likt den sexuella frigörelsen på 60- och 70-talet skulle vi diktera våra egna kärleksliv och låta våra passioner leva fritt, låta älskarna komma och gå som det behagade oss. I detta kollektiva kravlösa liv kunde vi ha barn med lite olika pappor men utan män i våra liv som bara ställde till kärleksproblem och sårade oss. Så tänkte vi då, om att leva på ett feministiskt sätt. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS