Att köpa en symaskin var min motståndshandling

Det finns inget beslut jag fattat i mitt liv som kommit att bli en lika stor motståndshandling mot det kapitalistiska systemet som när jag bestämde mig för att köpa en symaskin.

Ursprungligen var det en fråga om desperation: jag kan inte få mitt huvud att sluta spinna mellan politik och elände om jag inte håller mina händer sysselsatta. Symaskinen var tänkt att bidra till en bättre ”work-life balance”. På dagarna skulle jag ratta en opinionsplattform, på kvällarna skulle jag stänga av genom att lära mig att sy.

Min mamma har alltid sytt. Jag minns till och med dagen hon hade råd att investera i en overlock-maskin som kunde avsluta sömmarna snabbt och effektivt så att de såg ut som sömmar på köpta plagg.

Handarbete är vad som lappar ihop kvinnogenerationer till varandra. Själv tog jag det för givet alldeles för länge. Att mamma sydde prinsessklänningar till mig och att mormor knypplat spetsar var så självklart. Ett handarbete, men mest en handvändning.

Alla kläder känns numera så billiga, för de kostar ju inte ens arbetet som lagts ned på dem.

Jag lärde mig aldrig att sy hemma. Inte i skolan heller. Min sömnadskunskap har jag fått från internet och genom frenetisk experimentlusta. Resultatet är dugligt, men knappast perfekt. Däremot har det bidragit till att sänka värdet av köpekläder.

Alla kläder känns numera så billiga, för de kostar ju inte ens arbetet som lagts ned på dem. I tre texter har vi på Dagens ETC:s ledarsida beskrivit textilindustrins kostnader och konsekvenser – vad som händer när handarbete blir big business. Få sektorer i världen är lika kvinnodominerade, från sömmerskan till butiksbiträdet.

I Bangladesh har ekosystem och traditionella hantverk slagits ut. I Kina rekryteras fabriksarbetare med lögner om lönenivåer. I Sverige har anställningsvillkor urholkats. Vinsterna hamnar i västvärlden medan arbetet utförs av syd- och sydostasiatiska händer.

Inget är så urmänskligt som handens kunskap: det vi lär oss genom att göra. Handens kunskap har existerat inom oss långt före människan kunnat läsa, långt före utbildningar och sifferexcersiser.

Det är sådant vi kan göra utan att tänka. Det sitter i händerna – hur en kruka ska drejas och brännas, hur en husvägg målas så den tål värsta storm, hur en stenmur byggs.

Delar av det kan inte ens förklaras. Du vet när arbetet är klart genom att känna det. När jag syr eller broderar tänker jag att det är just den kännande handen som har kapats av industrin.

När Karl Marx skrev om alienering måste det vara exakt detta han syftade på.

Jag ryggade tillbaka, då en liknande omlottklänning av gul bomull inte borde vara så svår att skapa själv.

Jag köper inte längre kläder som jag kan sy själv. Det är mitt bästa knep för att konsumera mindre, eftersom jag ofta inte ens syr plaggen i slutändan.

Den här textserien började med en gul polyesterklänning på Åhléns. Jag ryggade tillbaka då en liknande omlottklänning av gul bomull inte borde vara så svår att skapa själv.

Åhléns och deras märke Carin Wester är på hemsidan mycket förtegna om sitt hållbarhetsarbete kring klimat och arbetsvillkor. Jag behövde till slut veta om de bryr sig alls.

Och det gör de. I mejlsvar fick jag hela deras leverantörslista – adresser till fabriker i framförallt Kina och Shanghai. Alla ska vara återkommande kontrollerade enligt Amforis BSCI-modell. De flesta textiler är återvunna eller försedda med någon form av hållbarhetscertifikat. Just nu tar de fram nya hållbarhetsriktlinjer.

Det går med andra ord inte att anklaga Åhléns för att vara ens i närheten av sämst i branschen – även om en massproducerad polyesterklänning faktiskt aldrig kan bli riktigt hållbar. De följer branschens sätt att signalera bättre värden och klimatmedvetenhet. Exakt hur det fungerar i praktiken är värt en alldeles egen serie texter.

Jag återvänder till denna västvärdsliga lyx så länge: att få arbeta med mina händer under några kvällstimmar, utan att bära hela världshandeln på mina axlar.