Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-02-24 10:00

För att bli kvitt hemlöshet ska vi göra som Utah

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vad ser du framför dig om du tänker på Utah? Kanske en misslyckad presidentkandidat. Kanske en religiöst sanktionerad gayskräck som är fullt jämförbar med Rysslands. Allt det är helt riktigt. Men i mormonernas delstat finns sannolikt också en avgörande komponent för att komma till rätta med ett skavande samhällsproblem, påtagligt i såväl USA som Sverige.

Ja, den här ledaren handlar om hemlöshet.

Tyvärr.

Nu hade jag helst sluppit skriva om just den frågan, för den bär ett sådant tungt bagage av passiv politik och ineffektiva program. 34 000 människor är hemlösa eller utestängda från den ordinarie bostadsmarknaden, enligt Socialstyrelsens senaste uppskattning. Alla har misslyckats hitta en lösning – regering efter regering, kommun efter kommun, utredning efter utredning.

Som om hemlöshet skulle vara ett kroniskt tillstånd. Men det är det givetvis inte.

Om jag vore socialminister Göran Hägglund (KD) eller bostadsminister Stefan Attefall (KD) skulle jag omgående boka biljett till Salt lake city. För att se och lära. Utah har sedan 2005 lyckats minska hemlösheten med 74 procent. 2015 ska ingen behöva vara hemlös. Hur? Genom att tänka nytt, genom att bryta mot myndigheters tidigare bestraffande mentalitet.

Ett pilotprojekt startade med 17 personer. De hade samtliga varit hemlösa under längre tid. Nu fick de varsin egen bostad och samtidigt en dedikerad socialsekreterare. Däremot inga hot om vräkning. Fortsatt missbruk? De hade ändå kvar sina lägenheter.

Projektet – Housing first (bostad först) har hunnit utökas till 2 000 personer, varav alltså tre fjärdedelar inte längre är hemlösa.

Det här måste väl vara dyrt för skatte­betalarna? Nej. Utah är en republikansk delstat och har låg tolerans för extravaganta sociala satsningar. Redan från första dagen har det räknats dollar och cent. Slutsatsen efter åtta år är att samhället tjänar på att erbjuda bostad. En hemlös kostar 16 670 dollar/år med sjukhus­besök, fängelsevistelser och annat som kommer ur att leva i yttersta marginalen. En hemlös som får bostad och socialsekreterare kostar 11 000 dollar. Den ekvationen gör nu att flera amerikanska delstater planerar att införa Utah-modellen.

Det kan nog dröja om svenska ministrar, eller kommuner, ska resa på studiebesök. Men de behöver inte korsa Atlanten, utan kan nöja sig med Skåne.

Där har forskare vid Socialhögskolan i Lund varit drivande bakom en bostad först-linje. De vill komma bort från att samhällets ansvar bara sträcker sig till att erbjuda tak över huvudet, allt därefter måste individen förtjäna. Hjälp ska inte villkoras. Hjälp ska inte utformas som boendetrappor. En utsatt människa ska inte behöva klättra från natthärbärge via korttids­boende till ett eget förstahandskontrakt. Hon ska inte behöva vinna samhällets gillande.

Istället: Hemlösa ska direkt ges en egen bostad, de ska direkt få annan nödvändig hjälp. Ett förhållningssätt som utgår från respekt, från att tillvarata både värdighet och potential.

Salt lake city i Utah har prövat, likaså andra städer i USA, liksom Tyskland och Finland. Resultat? Utvärderingar från New York och Hannover visar att runt 90 procent av dem som fått egen bostad – i kombination med assistans, exempelvis rehabilitering – har lyckats behålla sina kontrakt.

Svenska forskare leker inte bara med modeller, med att teoretiskt skräddarsy ett bostad först-program. Ett sådant finns redan, i Helsingborg, där 15 av 18 deltagare bor kvar efter flera år (en har avlidit, två har valt att flytta). De upplever att de har fått bättre livskvalitet, vad gäller bland annat ekonomi, hälsa samt drog- och alkoholanvändning.

– Allt har fallit på plats, säger en av de boende till tidningen ETC Malmö, som även intervjuar en entusiastisk projekt­ledare, Fatima Stjärnkvist, som berättar att hon vill utveckla bostad först-perspektivet ytterligare: Varför inte stryka kravet från Helsingborgs kommun om att det krävs sex månaders drogfrihet för att få arbetspraktik?

– Det gör att vägen tillbaka till arbetsmarknaden kan bli lång och svår. Man skulle kunna vända på det precis som med bostad först, att det bara gäller att vara nykter och drogfri den dag man ska arbeta.

Ett helt nytt sätt att tänka (och nu refererar jag riktlinjerna för Helsingborg-projektet): Bostad är en rättighet. Hemlöshetsproblemet är ett bostadsproblem. Hemlösa ska så fort det bara går få en egen bostad, själva förutsättningen för att komma vidare. Drog­frihet är inget krav.

Kvinnan som tycker att allt har fallit på plats, som efter år av missbruk och hemlöshet hittat en stadigare tillvaro, säger till ETC Malmö att det handlar om tillit, om att kunna stänga om sig med vetskapen att hjälp alltid ges när den efterfrågas.

– Råkar man trampa snett kan man lyfta luren och säga: ”Nu kör det ihop sig, jag behöver hjälp.”

Kanske är det just så här samhället ska agera för att slussa en människa ur hemlöshet, eller snarare för att hon själv ska kunna ta stegen.

Det mest grundläggande svaret finns nog varken i Utah eller i Helsingborg.

Det finns hos mig och dig.

Om vi förlorar allt, om vi inte har någonstans att bo, hur vill vi då bli behandlade?