Jag träffar en kompis som efter en längre tids arbetslöshet äntligen fått ett jobb. Deltid, som butikssäljare. Vi pratar om jobbet, livet, barnen, hälsan… Min kompis konstaterar att hon mår så mycket bättre nu när hon jobbar. Känslan av hopplöshet hon länge kände, har släppt. Men hon har ont i fötterna sedan sin graviditet och oroar sig för att värken ska förvärras av arbetet som innebär att hon aldrig sitter ner på jobbet. Jag berättar om sulorna, gjutna efter mina fötter, jag skaffade när jag själv drabbades av problemet. Hur de faktiskt hjälpte. Men de kostade närmare 2 000 kronor. Då börjar min kompis gråta. Hon säger: ”Den som ändå hade 2000 kronor sparade!”
Vad gör det med en människa att vara arbetslös? Det är naturligtvis olika från fall till fall, men det finns också mönster. Och de handlar om mer än att inte ha ett öre sparat.
Arbetslöshet skadar hälsan allvarligt (klarlagt genom både svensk och internationell forskning). Stressen över den osäkra tillvaron och framtiden skapar oro och ångest. Man får svårare att sova, blir ofta nedstämd och deprimerad. En av studierna visar att bland svenska män som blev arbetslösa under 1990-talskrisen låg dödligheten 25 procent över det förväntade 1997–2002.
Vi kan alltså, med stöd i forskning, konstatera: Arbetslöshet dödar.
Men arbetslöshet påverkar inte bara individen. När många arbetslösa efterfrågar allt färre jobb har arbetsgivarna inte samma press på sig att erbjuda goda villkor. Gradvis sker därför försämringar för löntagarna. Klyftorna växer. Kriminaliteten ökar. Hela samhället försvagas.
Så vad beror arbetslöshet på? Frågar du högern är det i grunden individens eget fel. Därför myntas uttryck i politiken som att ”det ska löna sig att jobba” och ”trösklarna behöver sänkas”. Politiken som formuleras bakom dessa paroller innebär låg A-kassa, skattesänkningar och krav på jobb till låga löner.
Men inte på någon plats i världen har det visat sig stämma att denna syn på ekonomi skulle leda till lägre arbetslöshet och ett högre välstånd. För det är inte sant! Resultatet är i stället fortsatt hög arbetslöshet och växande ekonomiska klyftor.
Så låt oss fråga vänstern vad arbetslöshet beror på. I den aktuella boken ”Sysselsättningskoden” (Leopard förlag) förklarar författarna, som omfattar arbetarrörelsens värderingar, att arbetslöshet primärt hänger ihop med kapitalismens inneboende instabilitet, bristande efterfrågan och/eller en otillräcklig omställningspolitik. En kombination av en politik som misslyckas med att stabilisera ekonomin och att ge arbetskraften rätt förutsättningar, är själva orsaken. Arbetslöshet är därför främst ett samhällsmisslyckande, snarare än något som ska lastas enskilda individer.
Finansministern brukar säga att vi gick in i coronapandemin med sunda satsfinanser som innebar att vi var väl rustade. Jag håller inte med. Snarare satte pandemin blixtbelysning på hur över 30 år av åtstramningar, nedskärningar, nedmontering av trygghetssystem och privatiseringar, lett till ett illa rustat Sverige. Krisen startade från en nivå med mycket hög arbetslöshet. Trots den långa högkonjunkturen i slutet av 2010-talet var ju arbetslösheten aldrig lägre än sex procent. Dessutom hade många av de som arbetade otrygga visstidsanställningar.
Författarna till ”Sysselsättningskoden” hoppas att erfarenheten av coronakrisen ska bidra till en ”mental islossning” om behovet av en mer aktiv finanspolitik – inte endast i tider av akut kris, utan även under mer ”normala” förhållanden. Men blir det så? Om en S-finansminister verkligen menar att statens finanser sköttes bra innan krisen finns ju risken att det är den politiken hon vill tillbaka till. Åtstramningspolitiken.
Det vore en katastrof. Inte bara för klimatet och välfärden. Det är faktiskt en politik som dödar.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
