Här finns fackligt aktiva, socialdemokrater och vänsterpartister, anarkister och syndikalister, klimataktivister och miljökämpar, svenskar och nyanlända, förortsbor och glesbygdsbor och löntagare över hela världen. Här finns säkert också en och annan röd miljöpartist som innerst inne fattat att social jämlikhet är en förutsättning för en grön omställning. Och mellan denna himmel och denna jord ser jag också alla världens utrotningshotade djur. De är också här, på den här platsen, i det här stora rummet. De säger: Rädda oss, så kan ni rädda er själva. Rädda oss, så slipper ni drabbas av de virus som vi har burit på men som nu flyttar över till er när ni förstör ekosystemen där vi lever. 

Kamrater! Vänner! Den här platsen är inte fysisk, den finns i våra medvetanden och våra hjärtan. Och det är detta medvetande som i mer än etthundra år kämpat för att skapa ett mer rättvist samhälle. Ju mer jag tänker på det: På ett sätt är det kanske bra att första maj, för en gångs skull, måste bli en tankarnas och värderingarnas mötesplats: I sista hand är det det vi har i våra huvuden och våra hjärtan som avgör om samhället kan förändras till det bättre.

Nej, jag vill förstås inte att första maj ska bli digitalt. Jag föredrar den fysiska världen. Det finns för många nollor i den digitala världen. För när rörelser ska byggas måste människor se varandra, röra vid varandra, kramas. Årets digitala första majtal ska därför förbli ett undantag. Men det fantastiska är ändå att de speciella omständigheterna detta onådens år 2020 kanske får oss att förstå att förändringens vindar, rättvisans djupa underströmmar, måste finnas inom oss.

Och i dessa dagar är vi många som fått ta avsked av våra käraste på distans, inom oss, i ett farväl som äger rum utan ett fysiskt möte. Det har varit en smärtsam erfarenhet för många av oss att inte få vara närvarande när en anhörig, en mor, en far, lämnar jordelivet. Jag tror att det kommer att lämna djupa ärr kvar. Enda trösten är att i denna situation, så har de inre bilderna och minnena av dem vi förlorat kanske trätt fram ännu starkare. 

Kamrater! En pandemi har fläkt upp klassamhället till allmän beskådan. Det lyser emot oss. Vi ser nu tydligt vilka arbeten som är helt avgörande för att ett samhälle alls ska fungera. Och det är inte finansmännen, reklammakarna eller några influencers som levt på sponsorpengar som visar sig vara de samhällsbärande skikten. Nej, det är arbetarklassen som bär detta samhälle genom krisen: Undersköterskorna i vården och omsorgen, busschaufförerna, renhållningsarbetarna, de handelsanställda i butikerna, poliserna och många, många andra.

Jag kan räkna upp många fler grupper, som exempelvis lärare och läkare och alla de som inte kan arbeta hemifrån men som med sina kroppar måste möta ett virus som kan vara dödligt.

Mötesdeltagare! De arbetande klasserna bär våra samhällen, så är det över hela världen. Om all vård- och omsorgspersonal stannade hemma från och med imorgon skulle detta samhälle kollapsa efter några få dagar. Om Marcus Wallenberg eller Jeff Bezos, Amazons grundare, sjukskriver sig i en vecka skulle ingen märka det. Om miljardären Donald Trump är borta från jobbet skulle världen till och med bli bättre.

Vänner! Coronakrisen visar att vi har ett klassamhälle. Och med en oerhörd kraft pekar detta virus på de löntagare som oftast har sämst löner men som plötsligt visar sig vara de allra viktigaste i samhället.

Detta, kamrater, är en av de stora lärdomarna av denna kris. 

Jag säger: Glöm aldrig detta! Jag säger det väldigt tydligt: Alla dom som för bara några månader sedan arrogant viftade bort alla klassperspektiv på samhället borde nu se det svart på vitt: Att det är en skam för detta samhälle att så många arbetare har haft och fortfarande har så låga löner och så usla arbetsvillkor.

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! Det är den första lärdomen av denna globala pandemi: Vi ser nu allesammans glasklart de orättvisor som så länge har funnits här. Vi ser klassamhället. Och vi vill bekämpa det.

Vänner! Den andra stora lärdomen av den kris vi nu genomgår handlar om marknaden och det doktrinära marknadstänkandet. När samhället och världen på allvar gungar till, ja då hör man nästan ingen som ropar att vi behöver mer marknad och mer privatiseringar och mindre offentliga åtaganden för att lösa kriserna. Nyliberalismen, det sista som återstod av den, har tystnat, åtminstone för tillfället.

Marknaden är utmärkt på väldigt många sätt. Stora och små företag som kämpar för att producera sina varor och tjänster så effektivt som möjligt kommer våra samhällen alltid att ha behov av. Det är inte det jag ifrågasätter.

Men det som denna kris visar så förtvivlat tydligt är att inga samhällen kan fungera utan en stark stat och ett stort offentligt välfärdsåtagande. Under några årtiondens tid har Sverige och de flesta andra länder mer och mer förvandlats till enbart ett slags marknadsplats. Vi har sett det i sjukvården: Ekonomi och kamrerstänkande har fått betyda mer än medicinska hänsyn. Verksamheterna har slimmats och gått på knäna – och så var det även innan coronan slog till. Till och med sjukvården har alltså anammat idén om ett slags företagsmässigt just-in-time-tänkande. Och när pandemin anlände med full kraft visade det sig att verksamheterna stod utan lager av skyddsutrustning och att antalet intensivvårdsplatser var alldeles för litet.

Marknaden tänker bara på nuet. Därför kan den aldrig stå för någon beredskap eller trygghet. Marknaden tänker aldrig på lång sikt.

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! Det riktigt långsiktiga tänkandet kan bara det offentliga och staten och hela den samlade demokratin med alla sina människor stå för.

Detta är den andra stora lärdomen av denna kris: Ett rent marknadssamhälle fungerar inte.

Kamrater! Det här kan göra mig riktigt förbannad. Att samma borgare, företagsledare och aktieägare som annars alltid klagar på offentliga bidrag till människor som har det svårt nu skriker efter massivt statligt stöd till sina krisande företag. För sådana människor är staten bara ett slags socialkontor som man går till när tillvaron krisar men annars helst knappt vill veta av. När fattiga människor tvingas till försörjningsstöd så föraktas de av samma elitmänniskor som nu vänder sig till staten för att få hjälp.

Kamrater! Vi nöjer oss inte med ett samhälle som blivit en marknadsplats. Vi vill bygga starka samhällen. Det är därför som det denna första maj är så viktigt att säga ytterligare en sak, i en mer dagspolitisk fråga: Omförhandla det förbannade Januariavtalet! Ett tag kändes det faktiskt som om det hade glömts bort. Det känns som om det skrevs i en svunnen tid. Några av de tyngsta punkterna i avtalet hör till en sorts nyliberal forntid: Uppluckringen av arbetsrätten, införandet av marknadshyror, privatiseringen av arbetsförmedlingen och en enorm skattesänkning för de allra rikaste.

Nu, kamrater, måste vi alla trycka på Stefan Löfven så att han inser att verkligheten själv har sprungit förbi det där avtalet.

Gärna ett nytt avtal! Ja! Men bort med de nyliberala inslagen! Och lägg till som en av huvudpunkterna i ett nytt januariavtal att skolan måste befrias från det marknadstänkande som förvärrar klassamhället.   

Vänner! Mötesdeltagare! Det kommer en tid efter coronasmittan. Det kommer med säkerhet att bli en tuff tid. Många kan drabbas av arbetslöshet. Pessimism och uppgivenhet riskerar att sprida sig. Högern kommer säkerligen att försöka utnyttja det för att skära ner på de rättigheter som löntagarna tillkämpat sig. Men vi som befinner oss i det här rummet, på den här platsen, med de här värderingarna – vi kan och måste basunera ut och hålla vid liv de lärdomar vi fått av denna kris.

Den breda arbetarklassen bär och bar oss genom krisen. Så gärna en hjältegloria på Kommunals medlemmar – men först en rejäl löneförhöjning och en ordentlig trygghetschock där de osäkra anställningarna tas bort och ersätts med riktiga anställningar. Och gärna stöd till krisande företag – men först ett borgerlighetens farväl till nyliberalismen. 

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! Vi nöjer oss inte med att leva på en marknadsplats. Vi vill leva i ett samhälle, så jämlikt och rättvist som möjligt.

Jag föreslog för en tid sedan en första majparoll som jag tycker rymmer det viktigaste. Den lyder så här: Folkvett och socialism! Folkvett – det säger oss att det måste finnas en samhällsgemenskap för att saker och ting ska fungera. Och socialism förblir det viktigaste ordet i detta ideologiska rum. 

Efter det här första majmötet, som ägt rum i ett digitalt rum, i medvetandet, behöver vi i alla fall inte tvätta händerna med handsprit. Och nästa år, vid nästa första maj, ses vi återigen på gator och torg.

Jag längtar redan till nästa vår och nästa första maj!