Under två veckors tid har vi via media fått rapporter om de mer eller mindre strandade budgetförhandlingarna i USA. Där Demokraterna å ena sidan hårdnackat har hållit fast vid det mycket rimliga kravet på ett grundläggande sjukförsäkringssystem som omfattar betydligt fler än i dag. Å andra sidan finns Republikanerna med de radikala Tea-party anhängarna i spetsen som motsatt sig alla utökningar av den offentliga sektorn. Stora politiska ideologiska motsättningar som riskerade att leda till stor finansiell oro långt utanför USA:s gränser. Glädjande nog kom man i torsdags fram till en lösning, om än tillfällig.
I Sverige är vi mer överens, i alla fall rent retoriskt. Anders Borg säger att Moderaterna inte kommer att genomföra några skattesänkningar ”förrän ekonomin tillåter det”. Frågan är bara när det läget inträffar. Är det inte så att det beror helt på vilka ambitioner man har med sin politik? Om man nu tycker att det är bra med offentlig sektor, men att den inte får kosta särskilt mycket, då kan den punkten komma ganska snart. Om man däremot tycker att det är bra med en offentlig sektor som också håller hög kvalité, där personalen får rimliga löner och arbetsförhållanden, då borde den punkten vara väldigt avlägsen.
Ja, vad är det egentligen moderaterna vill ha, en hyfsad välfärd, som funkar ganska bra? Är så fallet innebär det att vi med stor sannolikhet på allvar öppnar dörren för privata alternativ där den som har pengar kan köpa sig bra service av hög kvalité. Det leder till ett system som på sikt leder till att betalningsviljan till det offentliga systemet blir allt mindre. Då är vi tillbaka i ett system där den som har bra ekonomi och bra förutsättningar i övrigt, och är frisk och kry, klarar sig ganska bra. Råkar men däremot bli sjuk eller inte har de ekonomiska förutsättningarna får man klara sig med sämre vård, skola och omsorg. Ett system där den som behöver hjälp tvingas lita till andras goda vilja och omtanke.
Jag vill inte ha en ok välfärd, inte heller en hyfsad. Jag vill ha en fantastisk välfärd som möter människors behov, som är kostnadsmedveten och håller hög kvalité. Utifrån den ståndpunkten finns det som jag ser det inget utrymme för ytterligare skattesänkningar. Vi behöver istället se till att undersköterskor får lite mer tid att samtala med de äldre, att det finns lite mer tid för läraren att se varje elev och lite mer tid för professorn på universitetet att drilla framtidens arbetskraft. Ska detta fungera så krävs det att vi ständigt arbetar med uppföljning, utvärdering och utveckling. Vid inget tillfälle får vi glömma att de pengar vi har att hantera kommer från medborgarna, och de ska kunna förvänta sig att de används på bästa sätt.
Om knappt ett år är det val till riksdag, landsting/regioner och kommuner. Jag hoppas att vi under året som kommer får se en klargörande debatt där det tydliggörs vilka ambitioner de olika partierna har på välfärdsområdet. Sen är det upp till väljarna att ta ställning. Ska välfärden vara fantastisk eller bara hyfsad?
Jenny Steen
