Göran Greider: Är du bildad, lille vän?

När de så kallade bildningsidealen lanserades för ett par hundra år sedan i Tyskland var de utryck för en progressiv rörelse i tiden. En ny era annonserades. Kunskapen skulle inte längre gå i maktens ledband och bilden av människan själv blev mindre stillastående när den frigjorde sig från medeltida religiösa traditioner. Människan var föränderlig! Utvecklingsbar! Och hon ägde förmågan till allsidighet! Framförallt var hon nyfiken, både på sig själv och omvärlden. Det är klart att begreppet bildning från början var progressivt.

Men bara några generationer senare hade begreppet bildning stelnat till en ny, stillastående idealbild av människan och för den stod alltmer det bildade borgerskapet modell. Den bildade människan blev man snarare än kvinna, förnuftigt balanserad snarare än känslo-mässigt upprörd och definitivt välmående borgare snarare än fattig arbetare. Begreppet blev en mäktig sorteringsmaskin. Ska de obildade verkligen få rösta? Det var vad tidens alla konservativa fruktade när de europeiska samhällena stod på tröskeln till demokratin.