Maria-Pia Boëthius: Är det oss eller mediesystemet det är fel på?

Å ena sidan drivs reportern (och hens chefer) av plikten att berätta, hålla medborgarna informerade, å andra sidan vet de innerst inne att de upprätthåller en roll, som gagnar IS och som IS planerat in: att sprida fasa, skräck och rädsla. Som att på en gång tjäna allmänhetens feberartade krav på nyheter, formaterade av tillgången på nyheter dygnet runt och samtidigt vara den så kallade Islamiska statens främsta pr-maskin. 

Är det kanske innerst inne det mediala systemets sätt att berätta världen som slår tillbaka? Idén att det grymmaste alltid är det mest säljande? Vem kom först, hönan eller ägget? Från slutet av 1800-talet och framåt, med mediemoguler som William Randolph Hearst och Joseph Pulitzer i ”den nya världen” i det stormkapitalistiska USA, upptäckte man att det var mest lönsamt att ”slå följe” med människans sämsta sidor för att tjäna pengar på media. Den första tyska tabloiden, inspirerad av USA, proklamerade på 1920-talet att den skulle ägna sig åt det ”ohyggliga i vardagen”. Enligt denna logik skulle det vara inbyggt i människan att njuta av att få ta del av allt det vidriga som människor förmår tillfoga varandra, ”det säljer”. Handlar det om efterfrågan och tillgång? Eller om att tvinga ner människor i fasa och rädsla? Rädsla säljer och gagnar både medier, politiker och säkerhetstjänster, som debaclet med den irakiska Bolidenflyktingen visat: Hela Sverige sattes i larmberedskap för att motverka terrordåd från vad som visade sig vara en vanlig, hygglig grabb. Om inte Säpo, in i minsta detalj berättar för oss hur detta gick till har de liksom för alltid skjutit sig i foten. Liksom medierna. Eftersom så många medier föll för frestelsen, också public service, att sälja skräck (exakt det som IS önskar) istället för att visa hederliga, journalistiska muskler, vill de helst att vi ska glömma både Säpos och mediernas egna, fatala övertramp i denna fråga; det handlar om deras makt och trovärdighet.