Bilden av en hjälte just nu är en vårdarbetare på en intensivvårdsavdelning iklädd visir, munskydd och blå skyddsdräkt. Det är bra. Vi behöver nya hjältar.
Men det finns andra, inte lika synliga, men minst lika viktiga hjältar. Deras uniformer består oftare av en vindtygsjacka, slitstarka byxor och fotriktiga skor. Ja, jag pratar förstås om all personal inom äldreomsorgen. De som nu, när vi alla uppmanas att hålla distansen till våra äldre släktingar, ser till att livet ändå fortsätter. Att maten kommer. Att kläderna kommer på. Att medicinerna tas. Och i bästa fall också att det finns en liten stund för att stanna, prata och bryta isoleringen. Trösta, skratta. Vattna lite på saintpaulierna i fönstret.
Men den tiden är alldeles för knapp efter årtionden av nedskärningar och privatiseringar. Det är ”plågsamt tydligt” hur lite skattepengar vi satsar på äldreomsorgen, skriver Johan Enfeldt, tidigare kommun- och regionpolitiker för Liberalerna och nu socialdemokrat sedan ett år tillbaka, i Dagens Arena. Han jämför de 500 kronor vi betalar för ett nätläkarbesök för en ond hals på en kvart med de 443 kronor i timmen (!) som hemtjänst får kosta (i Stockholm).
Det handlar om att verksamheten har slimmats och slimmats. Och kommer att fortsätta att slimmas om inget händer. Åtta av tio kommuner har meddelat att de måste dra ner på välfärden i år. Och att dra ned på äldreomsorg handlar alltid om mindre tid, mindre personal.
På sjukhusen syns nu de många åren av skattesänkningar i form av få intensivvårdsplatser och brist på personal. En pressad vård, med överbeläggningar även en helt vanlig dag, har inte direkt lockat massorna till vårdyrkena. Nu står vi mitt i krisen. Och sjukhusen vädjar om att alla vi som inte behöver vård akut ska avvakta. Västra Götalandsregioner går ut med ett särskilt pressmeddelande om att de sköra äldre får en tryggare vård hemma än på sjukhus. Så har det låtit länge. Sjuka äldre har bollats mellan en slutenvård med brist på platser och en äldreomsorg med brist på resurser. Och allt tillspetsas av corona. Om inte de äldre fångas upp av omsorg så hamnar de på sjukhus ändå. Med risk för livet.
Bara dagarna innan coronapandemin slog till i Sverige skrev fackförbundet Kommunals ordförande Tobias Baudin en debattartikel i DN där han krävde mer resurser till äldreomsorgen i höstbudgeten, just för att undvika att de äldre hamnar på sjukhus. Han vill ha ett äldreomsorgslyft. Satsningar på personalens kompetens och fler äldreboenden.
”Ska de äldre inte vara på sjukhus måste det finnas något annat att komma till”, skriver han och fortsätter. ”Det råder faktiskt ännu större brist på platser på äldreboende än vårdplatser i sjukvården, nästan var tredje plats på vård- och omsorgsboendena för äldre har försvunnit efter millennieskiftet.”
Nu kan vi inte vänta till höstbudgeten. Om vi kan lägga krispaket på fem miljarder för att rädda SAS kan vi lägga krispaket för få en äldreomsorg som räddar liv.
Slopad karensdag är inte på långa vägar tillräckligt för att säkra äldreomsorgen i coronatider. Inte i en verksamhet där en tredjedel av personalen är visstidsanställd. Många går på timmar. Ekonomin kan hänga på att du kan ringas in nästa timma, nästa dag, även om du har börjat hosta torrt. Det behövs pengar för att anställa, många och nu direkt. Anställda som kan stanna även när coronakrisen är över. För äldreomsorgskrisen har bara börjat.
Välfärdsskulden är på 90 miljarder. Så mycket behövs till 2040 bara för att upprätthålla den redan knappa nivå som vi har idag. Vill vi komma tillbaka till nivåerna på 90-talet, innan alla skattesänkningar och nedskärningar, så behövs det 50 miljarder till. 140 miljarder. Hälften av vad regeringen redan har lovat i krispaket efter corona.
Det är dags att äldreomsorgen får några krismiljarder också.
Det är fint med alla applåder till alla de hjältar som tar hand om våra äldre nu, men det är bara pengar som räddar liv i längden.
