I år är det tio år sedan Apotekets monopol på att sälja läkemedel upphörde. Då sa den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt och hans regering att det skulle bli både billigare och enklare att köpa läkemedel, bland annat genom bättre öppettider och fler apotek.
Såhär tio år senare har vi visserligen fått fler apotek, men koncentrerade till tätorter. På landsbygden har det däremot blivit glesare. Och medicinerna – själva syftet med att ha apotek – är oftare slut.
I dag är apoteken istället fyllda till brädden med kosmetika och handkrämer från 100 olika märken. Apotekspersonal som genomgått fem års högskoleutbildning tvingas kränga läppglans – till och med på statligt ägda apotek – för att hänga med i marknadsanpassningen.
Men den som behöver nödvändig medicin har fått det svårare. Just nu är det livsviktiga preparatet litium, som tas av många med bipolär sjukdom, slut på många apotek. Medicinen väntas inte vara tillbaka förrän i mitten av augusti, har leverantören meddelat. För de drabbade kan det här få mycket allvarliga konsekvenser och risken är att många återinsjuknar.
Litium är bara ett exempel. Förra året tvingades en desperat mamma ta till Facebook för att hitta någon som kunde tänkas låna ut lite Alvedon för barn eftersom den var slut på apoteken. Efter att ha ringt ett tiotal butiker och åkt till olika apotek kände hon sig tvingad att be om hjälp på sociala medier.
Förutom Alvedon för barn var även medicin mot sköldkörtelrubbningar, preparat som en halv miljon svenskar är beroende av, plötsligt omöjligt att få tag på.
Trenden är tydlig. Enligt Läkemedelsverkets statistik gjordes år 2015 totalt 148 så kallade restnoteringar, alltså att det under en period inte går att beställa från tillverkaren, på läkemedel generellt i Sverige. Under 2018 hade den siffran ökat dramatiskt – då gjordes totalt 608 restnoteringar.
Antalet läkemedel som inte går att få tag på har ökat sedan apotekets monopol upphörde 2009. Att enskilda mediciner tar slut kan visserligen bero på massor med olika saker. Man kan inte skylla allt på avregleringen. Men i samband med avregleringen försvann den lagstadgade skyldighet som det statliga apoteket hade: nämligen att ansvara för landets läkemedelsförsörjning.
I dag finns det alltså inte en apoteksaktör som har övergripande ansvar för att se till att rätt mediciner finns på rätt plats.
Istället är det många olika parter som är inblandade och de privatiserade apotekskedjorna håller sig med små lager. När de stora läkemedelsbolagen får slut på läkemedel märks det därför mycket snabbare på hyllan i svenska apotek.
Sverige är också ett litet land som har svårt att ensamt sätta press på läkemedelsjättarna. Vi är i dag mycket mer utlämnade till beslut som fattas i deras styrelserum.
Allt detta leder till otrygghet. Vilket i sin tur ökar risken för att folk börjar hamstra läkemedel eller att patienter själva okontrollerat börjar importera utländska läkemedel via nätet – med stor risk för ökad felmedicinering.
Apotekens haveri ökar även arbetsbördan för vårdpersonal som redan har det tufft. Läkemedelsverket uppmanar läkare att först kolla upp att det läkemedel de vill skriva ut inte är slut via Läkemedelsverkets lista över restnoteringar. Och om läkaren vill fråga något, till exempel när medicinen kan tänkas dyka upp igen, ombeds hen att vända sig till ansvarigt läkemedelsföretag. Givetvis tar allt sådant administrativt arbete tid från patienten. Snacka om att lägga problemen i knät på dem som redan lider av tidsbrist.
Att samhället inte lyckats hantera en så central del av vården är ett misslyckande. Riksrevisionen publicerade en rapport förra året där regeringen och ansvariga myndigheter kritiserades för att inte ha skapat tillräckliga förutsättningar för en väl fungerande livsmedels- och läkemedelsförsörjning i händelse av kris. Kritiken handlar också om otydlig ansvarsfördelning. Skulle en större kris drabba Sverige måste vi kunna snabbt distribuera mat och läkemedel.
Tre flaskor schampo till priset av två är alltid trevligt, men vi är illa ute när apoteket inte längre prioriterar mediciner.
