1917, på våren, var Sverige ett land i uppror – hungerkravaller, revolter, soldatmyterier på ort efter ort i landet. Och Dan Andersson levde med i sin tid och uttryckte sin avsky för sin tids borgare. 

Som inledning till den sången har jag rest mig ur min berättarfåtölj och sagt några ord i mikrofonen om att det är dags att resa sig mot vår tids klassamhälle – och det är inte originellt sagt, men jag har märkt vilken stark revanschlust det finns hos människor runtom i landet när jublet brutit ut inför den sången. 

Det som fattades under hela valrörelsen var naturligtvis klassperspektivet. Och det har fattats i svensk politik i årtionden – sist det var uppe och påverkade ett valresultatet var förmodligen valet hösten 1994. Den svåra ekonomiska krisen, som var långt värre för svensk del än vad finanskrisen blev 2008–2009, fick klassröstandet att vakna till liv. Tyvärr blev det inte bestående. 90-talskrisen etablerade istället ett direkt löntagarfientligt ekonomiskt tänkande där åtstramning och finansiell sparsamhet gick före praktiskt taget alla andra hänsyn. 

Jag tror att det var under detta 90-tal som fröet till högerpopulismen började gro på allvar. Det skulle dröja länge innan just Sverigedemokraterna började växa, men det grundläggande missnöjet hos betydande delar av svensk arbetarklass föddes under åtstramningsåren och skulle sedan fortsätta med Reinfeldt-regeringarnas ingrepp i välfärdssystemen. 

Jag menar att det verkligen är det mönstret vi ser runtom i västvärlden. Välfärdsstaten rullas tillbaka när olika marknadsliberala antireformer genomförs och det är detta som utgör grunden till det missnöje som högerpopulismen därefter exploaterat i land efter land – och, tyvärr, särskilt starkt nu i Sverige. 

Det är därför som jag envisats med att aldrig instämma i analysen av högerpopulismens framgångar som ett resultat av att folk är dumma i huvudet eller aldrig vet sitt bästa. Jag tror helt enkelt inte att rasismen, som verkligen finns i ett parti som SD, inte kan bekämpas enbart genom antirasism. 

Det är en ytlig liberal föreställning. Anti­rasismen är naturligtvis helt nödvändig att alltid hålla vid liv. Men det kommer inte att lösa upp några knutar att demonisera en femtedel av väljarna som idioter eller smittade av någon sorts virus som gör att de röstar fel. 

Det finns verkligen en rätt så utbredd känsla hos många väljare av att de vill ge vad de kallar etablissemanget en smäll på käften. De mest militanta Trump-anhängarna har visat vägen på senare år och det är svårt att inte bli direkt vettskrämd över den brutalisering av den politiska kulturen som högerpopulister världen över stått för. 

Men jag insisterar: Den avgörande och viktiga kritiken av högerpopulismen måste vara att den i första hand är ett symtom på den stora marknadsliberala omdaning våra samhällen genomgått – ja, en följd av en vettlös våg av privatiseringar, avregleringar, förändrade trygghetssystem, föraktad landsbygd och så vidare. Högerpopulismen är därmed en hantlangare åt den ekonomiska makten i de samhällen där den grasserar eftersom den slår sönder arbetarrörelser.  

Jag är förvånad över att den insikt på vänsterkanten och långt in bland liberaler som infann sig efter Trumps valseger 2016 aldrig blev bestående. Insikten handlar om att förstå att det som kastade om politiken i högerriktning var att så pass stora delar av de skikt som tidigare trott på europeisk socialdemokrati eller demokraterna i USA inte längre gjorde det. Dessa politiska rörelser blev från 80-talet och framåt de facto väldigt mycket av hantlangare åt kapitalets intressen. 

En ny osäkerhet på arbetsmarknaden, otryggare försäkringssystem och ovanpå det i just Sverige ett mycket stort flyktingmottagande som alltså ägde rum i ett samhälle som redan var svårt skadat av nyliberala nedrustningar. 

Gängskjutningar, elpriser och dyr bensin avgjorde det här valet i Sverige. Någon annan agenda än högerblockets kunde aldrig göra sig synlig. Och i många så kallade utsatta områden miste socialdemokratin väljare av just det skälet. 

Men en lärdom av politiken sedan Brexit, Trump och förra veckans val i Sverige måste vara: Erövra fler röster hos arbetarklassen, annars går det inte att vinna någon majoritet. Det är inte marginalväljarna i mitten, som i debatten ofta upphöjs till en veritabel deus ex machina – en gudomlig makt som plötsligt ingriper i ett skeende – som avgör vart våra samhällen går. Det är folk mycket längre ner på samhällsstegen, i det som jag brukar kalla den brett definierade arbetarklassen, som avgör det. 

Demonisera gärna de höger­populistiska ledarna, ty de är fulla av rasistisk ideologi. Men demonisera inte deras stora väljargrupper, ty så många av dem som möjligt måste vinnas tillbaka och det kan bara ske med en förnyad fördelningspolitisk intensitet. 

Antirasism är nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi måste resa oss ur fåtöljerna och utmana ­klassamhället.