Andreas Gustavsson: Älskade aktivister – tack för att ni ger mig hopp

Men ibland blir jag hopplöst trött på mig själv. Det kan inte hjälpas. Alla dessa åsikter, alla dessa efterkloka kommentarer om vad andra borde ha gjort. Som en satellit svävandes högt över både debatt och verklighet, alltid redo att utfärda kategorisk dom och peka mot skamvrån.

Det är inte ledarskribenter som kommer att förändra världen. Ja, sätta fokus på bortglömda frågor. Ja, tvinga politiker att hantera sådant de helst skulle vilja slippa. Ja, lotsa till nya tankar och nya möjligheter – i bästa fall. Men om det ens handlar om aktivism är det en cerebral form där bokstäver blir till ord och argument. Det finns en distans till det fysiska, till handlingen, att faktiskt utföra något med sin tid och med sin person, ja, med sin kropp.