Ledare. Göran Greider.

2021-08-18 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Afghanistan möter ett bittert geopolitiskt öde

Vad är det omvärlden har bevittnat och, framför allt, vad är det som det afghanska folket nu tvingas genomlida?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Talibanerna återtar nu makten i Afghanistan. Det har gått så oerhört mycket snabbare än någon hade räknat med, men förvånande är det definitivt inte. Ett korthus har rasat samman. Människor flyr. Också regeringstrupperna flyr när de inte tycker att de har något att slåss för. Nyss fria kvinnor i Kabul letar förtvivlat fram sina burkhor och i de provinshuvudstäder som talibanerna erövrat gömmer sig unga män som fruktar att de ska tvångsrekryteras till talibanstyrkorna.

Det är en mardröm. Och den vanmakt som varje betraktare känner kommer ur känslan av att hela händelseförloppet framstår som så underligt ödesbestämt: USA:s längsta krig kunde helt enkelt inte fortsätta, men priset för det amerikanska tillbakadragandet är att Afghanistan åter hamnar under talibanstyre.

En korrupt regering i Kabul vann aldrig stöd hos breda, framför allt pashtunska folklager och 20 års närvaro av amerikanska trupper och Natostyrkor visade sig inte ha förändrat något i grunden.

Så vad är det omvärlden har bevittnat och, framför allt, vad är det som det afghanska folket nu tvingas genomlida?

Svar: Ytterst är detta en lång, lång historia av imperialism. Afghanistans – eller rättare sagt: det afghanska folkets – bittra öde är på ett avgörande sätt en följd av var landet är beläget. Ordet geopolitik består av orden jord och politik, det vill säga geografi och politik. De makter och de härskare som velat nå och erövra Indien har alla passerat Afghanistan, från Alexander den store till den brittiska imperialismen på 1800-talet. Det kalla kriget blev blodigast i Afghanistan, när Sovjet invaderade landet 1979 och när USA därefter snart pumpade in pengar och stöd till mer eller mindre islamistiska motståndsrörelser mot de sovjetiska ockupanterna och den kommunistiska lydregimen. Talibanrörelsen fick vapen och pengar av USA:s allierade Pakistan och av USA självt.

Praktiskt taget allt det elände som drabbat det afghanska folket härrör ytterst från utländska makters inblandning i ett litet fattigt land i Centralasien, splittrat av etniska konflikter, som råkar ligga så till att stormakter alltid lystet tittat på det.

Borde USA ha fortsatt sin närvaro i landet? Joe Biden får nu kritik för beslutet att dra tillbaka de amerikanska styrkorna. Han svarar sina kritiker: Hur många amerikanska liv är ni beredda att offra? Han säger dock ingenting om de tusentals afghanska civila som dödats i amerikanska drönarattacker, inte minst under Barack Obamas presidentperiod.

Vi lär nu snabbt få se hur varje tillstymmelse till mänskliga rättigheter kollapsar under ett nytt talibanstyre. Åratal av framsteg när flickor kunnat gå i skola och kvinnor i alla fall i de större städerna kunnat röra sig friare och arbeta, riskerar att suddas ut på ett kort historiskt ögonblick.

När talibanerna nu tar över kan det beskrivas som att västlig imperialism har besegrats och fått sig en historisk läxa. Men den analysen går om intet redan vid åsynen av det första fotot från maktövertagandet, taget av Al-Jazeera, från presidentpalatset: En samling beväpnade män – det är en värld av män vid makten nu – med fundamentalistisk uppsyn stirrar mot kameran.

Talibanerna väcker fasa hos varje normalt funtad människa som tar demokrati och mänskliga rättigheter på allvar.

Samtidigt är det ett faktum att de militära interventioner som skett i såväl Irak som Afghanistan i vissa avseenden har varit just imperialistiskt motiverade – det var the white mans burden som återigen siktades efter millenieskiftet. Om barbarerna inte vill ha civilisation, framsteg och mänskliga rättigheter får de skylla sig själva eller stå ut med att bli bombade. Humanitär intervention var uttrycket som lanserades i väst redan på 90-talaet och det kom till för att klä rätt så traditionell imperialism och stormaktspolitik i mer humanitära termer.

Mänskliga rättigheter eller nationellt självbestämmande? Frågan är i grunden felställd, eftersom den talibanska islamism som vill kasta ut allt utländskt inflytande är formad av utländska makter. Men något ligger det i den. Projektet att göra ett utfattigt land till något slags modern demokratisk stat av västligt snitt framstår emellertid som helt orealistiskt, ty hur rimligt är det att med vapenmakt och militärt stöd hålla en regim under armarna som saknar brett folkligt stöd?

I rapporteringen kring Afghanistan är det slående att ordet imperialism – i brittisk, sovjetisk eller amerikansk variant – så sällan är eller har varit närvarande. Ändå kommer denna imperialism att vara lika närvarande även efter talibanernas maktövertagande och då inte minst i form av kinesiskt inflytande.

Den skräck som lyser ur de flyendes ögon förstummar. Den fundamentalism som lyser ur de nya härskarnas blickar förskräcker. Man går sönder när man försöker ta in detta.