Vad många barn det är. Hur mycket är de värda? Frågan är krass men rimlig, för så många barn riskerar att dö innan år 2030 av anledningar som egentligen skulle kunna åtgärdas eller ändras.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Rapporten The State of the World’s Children som Unicef släppt visar en bister verklighet: vad som väntar de fattigaste barnen i världen om inte regeringar, givare, företag och organisationer trappar upp insatserna för dem. Död.

69 miljoner barn.

69 miljoner potentiellt döda barn.

I de afrikanska länderna söder om Sahara är läget värst. Av alla barn i världen som tvingas leva i extrem fattigdom kommer 90 procent att bo i just den här regionen år 2030.

Om vi inte gör något, vill säga. För även om det gjorts framsteg för att rädda barns liv och bekämpa fattigdomen har satsningarna inte fördelats varken jämnt eller rättvist. Och i och med det har de inte nått alla.

Det handlar om klass.

För i länder med hög barnadödlighet löper de fattigaste barnen dubbelt så hög risk att dö innan de ens hunnit fylla fem, jämfört med de rikaste barnen. Barn som föds av mammor som saknar utbildning löper tre gånger så stor risk som barn vars mammor har grundskoleutbildning att dö innan sin femårsdag.

Barn som också är flickor gifts bort tidigt i mycket högre utsträckning än de flickor som växer upp i rikare familjer.

Just utbildning spelar en nyckelroll när det gäller att förändra, förbättra och skapa bättre förutsättningar för barn. The State of the World’s Children pekar på att varje barn som går i skolan ytterligare ett år ökar sin potentiella inkomst senare i livet med tio procent. Skulle alla få gå i skolan, hela skoltiden, skulle således läget se otroligt annorlunda ut för väldigt många.

Men den trista sanningen är att andelen barn som inte går i skolan har ökat sedan 2011. Och att många barn som ändå får möjlighet att gå i skolan får undervisning som håller riktigt låg nivå. Dessutom går nästan hälften av de offentliga medel som öronmärks till utbildning till tio procent av barnen. De rikaste. Det är, för den som inbillade sig det, inga blygsamma mängder barn det handlar om som inte får gå i skolan alls. Det handlar om 124 miljoner barn som inte kan gå i grundskolan i dag.

Det skulle behövas en revolution. Men en inte så revolutionär idé innan den kommer är ju att satsa på de mest utsatta barnen. Omfördela resurser. Göra punktinsatser. Det går – om det vill göras.

Det är en fruktansvärd jämförelse att göra, jag vet det. Men hade en miljon barn i USA löpt risken att dö inom en relativt snar framtid, av anledningar vi skulle kunna göra något åt, då hade de gjorts. Då hade förändringar skett.

Samma om det hade gällt Frankrikes barn, Tysklands, Danmarks, Englands barn. Eller Sveriges barn. Mina barn, dina barn. Varför hjälper inte omvärlden då de miljoner och åter miljoner barn som behöver det mest? Det är knappast för att vi inte vet var länderna som är värst drabbade av fattigdom och barnadödlighet ligger.

Historiskt sett har vi ju, från den rika västvärlden, varit väldigt framstående när det handlat om att kolonisera de flesta av de länderna, om inte alla. Och sedan dragit. Och när det handlar om naturtillgångar och naturresurser som vi kan tjäna pengar på hittar vi alltid dit. Med maskiner, gruvutrustning, förädlingsmaskiner och all utrustning vi någonsin skulle kunna tänkas behöva för att suga ut allt det goda. Allt som vi behöver för att ringa med våra smartphones, surfa på våra plattor, sätta ringar med diamanter på våra fingrar och så vidare.

Vi vill ha det gott. Och vi har det på andras bekostnad.

Går det att ändra? Självklart. Det är inte en naturlag att miljontals barn ska svälta ihjäl i delar av världen. Det är inte omöjligt att ändra på det tillstånd som råder i dag. Men för att nå förändring krävs det att folk börjar se att när resurser fördelas orättvist – ja, då dör barn.

Det kunde varit ditt barn, det kunde varit mitt, men det är det inte.

Det är barn långt borta.

Gör det saken mindre lösningsvärd? Nej.

Gör det de barnen mindre värda? Nej.

Gör det faktum att vi inte ser detta som ett större problem oss till ganska inskränkta? Ja. Tyvärr. Mest tyvärr för barnen. 69 miljoner barn.