Vad var 2013 för år? Är det värt att minnas? När det gäller ekonomi blev det ett år då eurokrisen inte upphörde men tillfälligt stabiliserade sig, samtidigt som arbetslösheten i delar av Europa permanentades på 30-talsnivåer. En i grunden olöst finanskris och ovanpå det, i en maximalt olycklig kombination, ett eurosystem som skapar svåra spänningar stampade fram ett politiskt klimat där högerextremismen blev ett närapå normaliserat fenomen: Från Grekland och Ungern hördes saker sägas som inte sagts sedan nazismens dagar. I Frankrike vann Nationella fronten terräng, i Storbritannien angrep premiärministern invandringen och i de nordiska länderna parkerade sig de främlingsfientliga partierna i parlamenten – som det verkar – för gott.
Mot slutet av detta år konstaterar jag att det som diskuterats mest i den politiska offentligheten är de frågor som högerextremismen vill att vi ska diskutera: Invandring och flyktingfrågor. Arbetslöshet och fördelningspolitik har reducerats till andrahandsfrågor och klimatkrisen till en tredjehandsfråga. Det är 2013 års tragedi, mer än något annat. I stort sett försvagades vänsterns och arbetarrörelsens agenda. Kravallerna i Husby vittnade om desperationen i utsatta områden, men upproren var politiskt blinda och berättade egentligen bara om att ingen politisk organisering existerar där den skulle behövas som allra mest.
Det mesta kändes kluvet detta år 2013. Tidningsdöden blev ett nästan folkligt begrepp, men ETC passade i alla fall på att proklamera starten av en ny dagstidning.
När Obama besökte Sverige i september var det en besvikelsernas president som anlände: Vi gillar honom, vi känner för honom, men hela hans uppenbarelse utstrålar vanmakt. I viss mening mot sin vilja har han i viktiga avseenden fortsatt det krig mot terrorismen som hans företrädare startade. Vi var många som gladdes över att USA aldrig lät missilerna regna över Syrien. Ändå betydde den glädjen ingenting inför anblicken av miljoner syriska flyktingar. Nelson Mandela avled. Vi mindes en stor befrielseledare, men fick också bevittna hur den samlade politiska eliten helst ville förvandla detta lejon till en huskatt.
Viktigast i svensk inrikespolitik var förmodligen alliansens införande av ett femte jobbskatteavdrag: Där kanske nästa val avgjordes. Svenska folket fick nog av skattesänkningar. Eländigt nog tog inte socialdemokratin chansen att på allvar exploatera det växande missnöjet med den försämrade välfärden. 2013 blev nog året då de socialdemokratiska svekdebatterna slutligen upphörde: Det finns inget att svika mera.
Så vad kan vi trösta oss med efter detta kluvna år? En ny påve valdes. Alltid något. Fransiscus har nämligen överraskat genom att ta ställning för de fattiga och mildrat kritiken av homosexuella och för kontinenter som Afrika och Sydamerika betyder det mycket. Edward Snowdens visselblåsning tror jag på sikt, även om svenska folket ännu inte reagerat, lägger grunden för ett antiauktoritärt uppror.
När jag var yngre var 2013 ett sådant där årtal som katastroffilmerna kunde utspela sig i – året då maskinerna tog över eller något liknande. Det skedde inte. 2013 var ett kluvet år. Jag kan inte påstå att jag skulle vilja återuppleva det. Det var, för att tala med Strindberg, attentatens och jubelfesternas år: Kärrtorp och Nobelfest. På en skala från 1-5 får det en 2:a i betyg.
