För ett par dagar sedan knackade Moderaterna på min dörr, så som många partier gör nu när valet närmar sig. Jag tog artigt emot deras flygblad, läste det och pratade med dem en stund. Det blev ett förbluffande enfaldigt samtal. När jag berättade att klimatfrågan är det politikområde som intresserar mig mest och ville veta mer om deras klimatpolitik, kom märkliga formuleringar: ”Jag känner faktiskt en miljö-nörd” och ”Även om vi skulle förinta Sverige så minskar inte Kinas utsläpp” var två av dem. Samtalet blev inte särskilt långt, kanske föga förvånande.
Däremot förvånades jag över att av de 11 saker de skrivit på sitt flygblad kunde jag hålla med om 10 – så allmänt formulerade var de. Självklarheter som ”Tryggare torg och platser” – skulle ens någon säga: Nej, jag föredrar otryggare torg och platser?
Irritationen växer i mig när jag cyklar runt och överallt ser valaffischer. Oavsett parti – dominansen av slätstrukna slogans som knappast provocerar någon är total.
Även debatterna mellan partierna saknar stringens. I stället för att peka ut politiska riktningar och visioner sockras valspurten med olika satsningar för att få väljare att tänka att politiken kan gynna ”min plånbok”. Ytterst lite i debatten handlar om långsiktig politisk förändring – livsnödvändig klimatomställning – och till följd av detta blir mothuggen från ideologiska motståndare lika enfaldiga. ”Och hur ska ni finansiera detta?” återkommer – från båda sidor.
Låt oss stanna upp där. Den politiska debatten är inte bara enkelspårig för att den brister i visioner för full sysselsättning, klimatomställning och välfärd – den bygger dessutom på den felaktiga premissen att statens finanser kan jämföras med ett hushålls, ett företags eller en kommuns. För de sistnämnda är det ju en självklarhet att satsningar måste finansieras. Vill jag köpa en bostad måste jag ha råd med insatsen och lånet, samma för ett företag som ska etablera en ny butik eller en kommun som vill bygga en skola. Men för en stat som ger ut sin egen valuta gäller inte denna premiss. Den staten har alltid råd – om den vill.
Många verkar tro att staten först tar in skatt och sedan lägger den i en lada och ser vad pengarna kan räcka till – och precis som hushåll, kommuner och företag, gärna ska ha en buffert för eventuella kriser. Det är falskt. Först spenderar staten – sedan tar den in skatt.
Det finns inga lador – och hade det funnits det hade ladornas reserver räckt i högst en vecka när pandemin tvingade staten till mångmiljardstöd i en rad sektorer.
Finansminister Mikael Damberg pratar om ett ”reformutrymme” på 30 miljarder nästa år. Som att det skulle gå att räkna ut.
Som ETC:s ledarskribent Peo Hansen visat i sin bok ”Migrationsmyten” var regeringen och även en rad experter och expertmyndigheter bombsäkra på att flyktingmottagandet 2015–2016 (som innebar ökade utgifter för staten) skulle leda till underskott, men det blev precis tvärtom. Svaret ligger framför allt i den inhemska privata och hushållssektorns beteende; tillväxten ökade markant och dessa sektorer fick fart genom de ökade utgifterna, vilket ökade skatteintäkterna hos staten och så blev det överskott.
Av detta kan vi lära! Vi behöver visioner för hur vi vill att Sverige ska fungera, och just därför satsade vi på ETC nyhetsmagasin på att inför höstens val besöka platser i Sverige som hittat modeller för framtiden. Nu har vi lagt ihop alla reportagen i en samlad extratidning som du hittar i vår app. Det handlar om bostadsbyggande i trä, avfolkningsbygder som genom gemensamt ägande räddar sina byar, en kommunal ekonomi planeten tål, att ta makten över sitt arbete, skolor som funnit vägar att göra skillnad och hur flyktingar faktiskt kan integreras.
Själv hittar jag betydligt mer hopp där, än i de politiska floskler som just nu haglar i valrörelsens spurt.
