Ledare. Veronica Palm.

2021-07-01 12:33
Bild: Dagens ETC, Stina Stjernkvist/TT
Puffetikett
Dagens ETC

175 är fler än 174 – bra att även Ulf Kristersson har insett det

Att Kristersson har 175 röster emot sig visste vi redan innan han själv satte sig för att räkna.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Ulf Kristersson kastade in handduken – efter ett taffligt försök att locka Centerpartiet att samarbeta med Sverigedemokraterna i utbyter mot slopat strandskydd och utbyggd vattenkraft. Ett helt dygn innan talmannens tidsfrist löpte ut konstaterade han det uppenbara: det finns inte parlamentariskt underlag för att bilda en blåbrun regering.
 
I sju år har landet letts av en socialdemokratisk statsminister. Under hela den tiden har riksdagen haft en tydlig högermajoritet. De rödgröna partierna samlar idag endast 143 av 349 mandat. Att i det läget ha en socialdemokratisk statsminister är inte bara unikt, utan också värt att imponeras över. Men det har inte skett utan uppoffringar. För att inte överlämna makten över framtiden till högern har det krävts kompromisser, ibland smärtsamma sådana. 
 
Men med ett år kvar till valet höll det inte längre. Vänsterpartiet deklarerade att de inte längre har stöd för Stefan Löfven som statsminister. I sakfrågan – marknadshyror på delar av bostadsmarknaden – delar Socialdemokraterna åsikten. Vid sidan av försämringar i arbetsrätten är att inleda ett systemskifte på bostadsmarknaden den mest högerorienterade punkten i den kompromiss som januariavtalet var. 
 
I samma stund det stod klart att statsministern regerade utan parlamentariskt stöd lämnade Sverigedemokraterna in en begäran om misstroendevotum. Under de intensiva förhandlingar som skedde fram tills måndagens misstroendeomröstning vägrade Centerpartiet vika sig en enda tum. Statsministern föll och därefter var Centerpartiet beredda att släppa punkt 44 om marknadshyror, men fortfarande med ett benhårt nej till budgetsamarbete med Vänsterpartiet. 
 
Att talmannen sedan gav Ulf Kristersson den fösta frågan om att bilda en ny regering var märkligt. Kristersson har inte visat sig vara ”den vuxna i rummet” som han så gärna talar om. Under hela mandatperioden har han avstått från att agera konstruktivt och under den ännu pågående pandemin har Moderaterna gjort allt de kunnat för att störa och förvirra. En politiserad diskussion om till exempel munskydd hjälpte inte Folkhälsomyndigheten att leverera tydliga och enkla restriktioner för hindrad smittspridning. Men det var inte politiska skäl eller Kristerssons brist på ledarskap som gjorde talmannens agerande tveksamt, utan rent matematiska orsaker. 
 
Det finns 175 riksdagsledamöter som säger sig rösta mot Ulf Kristersson som statsminister och då kan han inte bli vald. Det visste vi redan innan han själv satte sig för att räkna. Att hoppas på tågförseningar eller hissar som krånglar när landets statsminister ska utses är inte speciellt förtroendeingivande. Uppenbart ville inte moderatledaren utsätta sig för det höga spelet. 
 
Att talmannen nu går tillbaka till Stefan Löfven med uppdraget att sondera sina möjligheter till regering är rationellt. Efter att Centerpartiet backat från punkt 44 krävs bara lite mer samarbetsvilja för att Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet inte bara ska ha en parlamentarisk majoritet, utan också goda möjligheter att sy ihop en minimalistisk budget för mandatperiodens sista år. 
 
Egentligen behöver landet allt annat än minimalism. Vi behöver massiva investeringar i välfärden, höjda pensioner och ett ökat bostadsbyggande, men om det inte är möjligt så är minimalism ändå bättre än högerextremism. Och utan januariavtalets tvångströja kan alla partier agera fritt efter att budgeten är beslutad. Kanske är det efter den här perioden allra viktigast för Socialdemokraterna att få visa en egen politik och egna prioriteringar. Socialdemokraterna kan inte bara vara en regering som hanterar kriser. Det måste också vara ett parti som drivs av en progressiv jämlikhetssträvan.
 
Men som sagt, detta är det rimliga och logiska. Logik och rimlighet har inte präglat det politiska spelet de sista veckorna. Kanske har vi innan sommaren är slut ändå den mest högerorienterade regering landet haft sedan demokratins intåg. Eller så ställs väljarna inför ett extraval ett år innan ordinarie val. 
Oavsett har de senaste veckornas händelser skadat tilltron till politik och politiker hos stora delar av befolkningen. Och ökat politikerförakt vinner bara Sverigedemokraterna på – det parti som bygger på människoförakt.