Ledare. Andreas Gustavsson.

2018-05-10 03:00

10 miljoner lämlar är färre än en riktigt fet elefant

Ska vi acceptera att muslimsk invandring framställs som ett värre och mer civilisationskritiskt hot än det faktum att vår planet värmts upp till att storma, smälta och brinna?

Det måste vara exakt så här ett skov av klaustrofobi känns. Min tanke när jag såg partiledardebatten i söndags. Som om varje molekyl syre sögs ur både studion och mitt vardagsrum.

Jan Björklund killgissar.

Annie Lööf greenwashar.

Stefan Löfven bryr sig inte.

Ulf Kristersson bryr sig ännu mindre.

Ebba Busch Thor är mentalt belägrad av böneutrop.

Jonas Sjöstedt levererar en punchline om flygande och Carl Bildt.

Jimmie Åkesson förnekar nationalstatens betydelse (det gör han bara när klimatet kommer på tal).

Isabella Lövin blir tillrättavisad av moderatorn när hon försöker diskutera grön omställning som en självklar komponent för sysselsättningspolitik.

Vilket vakuum.

Ingen kunde höra mig skrika.

Ska vi verkligen behöva utsättas för den här hopplöst infantila nivån när det handlar om allas vår framtid?

Ska vi acceptera att muslimsk invandring framställs som ett värre och mer civilisationskritiskt hot än det faktum att vår planet värmts upp till att storma, smälta och brinna?


Kanske drabbades journalisten och författaren Therese Uddenfeldt av samma andnöd som jag, för hon skriver i Dagens Nyheter – givetvis kulturdelen – om politikens oförmåga att prioritera, om politikens ovilja att agera för mänsklighetens bästa:

”Visste du att vi svenskar måste sänka våra utsläpp till en tiondel per person och år för att leva upp till 1,5-gradersmålet? Jag trodde i min enfald att jag skulle bombarderas av utskick från en nyinrättad myndighet om hur jag blir en lättare börda för jorden. Att Anslagstavlan skulle återuppstå för att sprida goda råd till hela svenska folket. Men jag har inte hört ett ljud, för det finns inga broschyrer. Det finns ingen ny myndighet. Det finns inga politiska förslag om hur du och jag ska minska vår konsumtion.”

Varför?

Hon besvarar sin egen fråga.

”Det är nämligen så att ingen vill att vi ska göra det. Tvärtom står hoppet till att vår shoppinglusta ska öka, samtidigt som ny teknik på något mirakulöst sätt ska trolla bort spåren i det biologiska systemet.”

Gud så beklämmande.

Särskilt eftersom det är sant.

Riksdagen är idag lika systemkritisk som den fossila industrin. Det vill säga inte alls. Ja, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har en mer progressiv agenda. Men som kollektiv har svenska politiker intagit en strategi att släppa fram symboliska åtgärder – som subventionering av elcyklar, exempelvis – samtidigt som de trivs alldeles utmärkt tillsammans med elefanten i rummet.

Det är ett ställningstagande. De vet att vårt sätt att leva, som samhälle och som individer, föser oss mot avgrunden. De väljer att låta detta lämmeltåg rulla vidare.

Tio miljoner lämlar är färre än en fet elefant.

Alla har sina skäl. Stefan Löfven älskar basindustrin mer än livet själv. Annie Lööf skulle hellre mista Golfströmmen än att skattereglera en klimatförstörande näring. Jimmie Åkesson tror inte att den globala uppvärmningen existerar. Ebba Tusch Thor hoppas på deus ex machina i sista stund? Vad vet jag.

Poängen är att politiken fallerar.

Och som den fallerar.

Opinionsundersökningar berättar att vi väljare kräver kärv politik för migration och kriminalitet. Samtidigt säger den stora Som-utredningen att vi väljare är mer oroade för klimat, miljö, djur, växter och försämrad havsmiljö.

”Den bistra sanningen är att även vanligt folk tycks ha betydligt lättare att engagera sig i händelser med snabba förlopp, än i den klimatkatastrof i slowmotion som nu drabbar världen”, skriver Patrik Kronqvist i Expressen.

Eller så har vi en situation där politiken utövar psykisk misshandel. Du fruktar vad som ska hända med planeten. Du har klimatångest. Du vill att politiken ska komma med en lösning, åtminstone erbjuda förutsättningar för en lösning. Men politiken vill istället kommunicera – dessutom tilltagande – att det mest logiska är att du frukar migration.

Konflikten är uppenbar.

Kognitiv dissonans, som det brukar kallas.

Politiken hänvisar gärna till en opinion, men politiken kan lika gärna frambringa en sådan ur vad som från början var något helt annat.

Konsekvenser?

Vi har upptäckt hur ful den migrationspolitiska färgbrytningen är mellan röd, blå och brun.

Miljöpartiet kan åka ur riksdagen – trots att en majoritet uppger sig vara allvarligt bekymrad för klimatet.

I värsta fall att du röstar och resonerar efter politikens agenda, snarare än efter din egen. Att du förleds till att tro att en ensamkommande afghan är ett mer akut problem än en koldioxidekvivalent, ja, ens ett problem. Att du förlorar greppet.

Satan vad deprimerande att skriva följande, men politiken har blivit ett hot – just genom sin oförmåga att möta ett allt påverkande hot med åtgärder.

Den har fel.

Du har rätt.

Glöm aldrig det.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter