”Vem eller vad är djävulen i ditt liv?” Det frågade ABC:s Diane Sawyer i en intervju precis efter att Houstons drogproblem blivit gödsel för tabloidpressen, och Houston svarar med ett plågat leende att ”det är jag själv”. Varför Houston kände så och vad som ledde henne till missbruk och det destruktiva äktenskapet med Bobby Brown spåras till Houstons barndom, även om historierna om Houston nästan överröstar henne själv.
Det är en klassisk dokumentär där talking heads, i det här fallet mest från familjen, står för berättandet. Mamman, även hon sångare, insåg tidigt vilken gudabenådad röst hennes dotter hade och groomade henne för framgång redan som liten flicka. Liksom Michael Jackson växte Houston upp i en familj där showen betydde allt, och Houston var en av få människor som Jackson kände förstod honom.
”Whitney” är mest intressant i de partier som diskuterar Whitney Houstons förhållande till Amerika och de förväntningar som kommer med att vara en superstjärna som måste representera en marginaliserad grupp. Whitney var inte alltid älskad av svarta amerikaner. Hon blev exempelvis utbudad under Soul Train awards efter att pastorn Al Sharpton kallat henne ”Whitey” Houston, då hon ansågs anpassa sin musik för en vit publik. Händelsen återkallade säkert mobbningen Houston fått utstå som barn.
Houston verkar också ha varit bisexuell, eller hade en flytande sexualitet, men var tvungen att agera som en ”god kristen flicka” och skaffa sig en man. Även om Bobby Brown låter sig intervjuas är det tydligt hur få frågor han faktiskt vill svara på. Publiken får det mesta av Browns och Houstons relation återberättat av arkivbilder.
Det är orättvist att jämföra ”Whitney” med ”OJ: Made in America”, eftersom alla dokumentärer inte kan kosta på sig 18 timmar, eller hur lång den senare nu är. Men det är märkligt att mediernas roll i Houstons liv (och död) inte fick större utrymme i filmen om henne.
Klippbilder från 80 och 90-tal används mer som utfyllnad, med Reagan och gamla ”just say no”-reklamfilmer som förnimmer om Houstons tragiska missbruk. Houstons bröder erkänner exempelvis att de i princip var avlönade som sin systers personliga knarklangare under turneérna. Knarkandet gick senare i arv till Houstons dotter som hatade sin mamma och dog ung.
”Whitney” sätter Houstons liv i en större kontext men jag saknar egentligen en smula av det som gjorde ”Amy” – dokumentären om Amy Winehouse – så relevant: Whitneys egen röst. ”Whitney” är berättelsen om de som älskade, berördes av och utnyttjade Houston.
Inte alltid om henne själv.
