Mobilskärmen fylldes av flashar i förmiddags, precis som den gjort hela det här året. David Bowie, Prince, Phife Dawg, Billy Paul, Merle Haggard och många fler har lämnat oss under bara några månader. Det har varit dödens år för musikens stora namn.
Men Olle Ljungström var mer än bara en artist, en kändis att sörja på avstånd.
Olle var min vän. Under några år i början och mitten av 00-talet umgicks vi intensivt. Vi satt ändlösa nätter i hans lägenhet på Kungsholmen, eller på oansenliga krogar utan folk. Olle gillade inte folk, inte de åren åtminstone. Vi rökte cigaretter, drack vin, var vakna alldeles för länge i sträck och diskuterade livet, kärleken och musiken. Han skrev låtar med sitt nya band The Dead. Det blev aldrig något av det bandet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I en intervju med Dagens Industri från 2009 säger Olle att han tjänade 6 000 kronor i månaden vid den här tiden, till skillnad från reklambyrå-åren på 90-talet då han hade 45 000 i månadslön. En eftermiddag försökte han byta till sig en synt av en kompis till mig med en av sina teckningar som betalning.
Han hade alltid ett nytt perspektiv. Alltid en ny infallsvinkel, en ny formulering som först fick en att skratta, men som kunde återkomma i ens tankar flera veckor senare. Olle pratade precis som han sjöng sina sångtexter. Klurigt, roligt, fyndigt. Banalt ibland, men inte sällan fyllt av svärta.
Jag är för ung för att ha egna minnen av Reeperbahn. När jag första gången såg filmen G som i gemenskap var jag ett litet barn som tyckte att Olle Ljungström var läskig där han barbröstad gungade i sina läderboots och sjöng Velvet Undergrounds Venus in furs medan kokainlinor snortades.
Solokarriären följde jag från början till slutet. Det poppigt färglada 90-talet då han omhuldades av reklamarna och G-kortsinnehavarna, vann Grammisar och Rockbjörnar. 00-talet då allt blev mer allvarligt och eftertänksamt. 10-talet då han var med i Så mycket bättre, gästade både På Spåret och Kalle Moraeus.
Kanske blev han verkligen folkkär, som nyhetsflasharna iskallt basunerade ut i morse.
Men i så fall var det motvilligt. Olle Ljungström var på ett sätt en antihjälte. En person som levde utanför normerna, väldigt långt ifrån perfekta bruncher och träningshets. Kanske är det just därför han blev så älskad i så mångas hjärtan.
I Jacob Frösséns smärtsamt närgångna dokumentär En film om Olle Ljungström från 2009 sammanfattar Olle själv sitt liv med frasen: ”Att få allt man åtrår, men inte kunna njuta av det.”
För sju år sedan lämnade han Stockholm och flyttade ut på landet, till ett gammalt hus i Gräfsnäs utanför Alingsås. Hans sjukdomar hade redan då präglat honom länge. ”Att jag drabbades av diabetes beror till stor del på min dåliga livsföring och brist på rutiner. Jag är väldigt dålig på att sköta min diabetes”, sa han i DI-intervjun 2009.
Han var bra på att leva, men inte lika bra på att överleva.
Olle Ljungström blev bara 54 år. Han kommer vara saknad i evighet.
"Cirkeln ska slutas
Det har jag kvar
Vi ska enas i jorden
Jag och min far."
(”Jag och min far”, 1998).
